tisdag, april 17, 2007


för många år sedan jobbade jag extra inom äldrevården. efter bara en dag insåg jag att det var fel ställe för mig. eller kanske var det så att jag var fel person för jobbet? oavsett vilket det var så gick jag hem med ett tryck över bröstet. jag kände mig inte glad över att jag levde utan sorgsen för att jag inte kunde göra ett skit för att förbättra andras liv. jag må ha skött om dem fysiskt, men det var allt.
det som var riktigt jobbigt var inte att det var folks slutstation eller att de mådde fysiskt dåligt, utan att man inte underhöll dem psykiskt. ingen stimulans anpassad till människan bakom starren och under rynkorna, utan istället behandlade man dem som barn. allt var mysigt, allmoge och allsång. klämkäckt och en klapp på huvudet. det var människor man skulle valla från en plats till en annan, precis som barn från lekplatsen till matsalen. klämkäcka ord men ingen riktig känsla bakom det. allt ska vara Pleasantville, vi låtsas att varje dag är en ny dag med Kalle Jularbo på radion.

problemet är ju inte bara att barn på dagis har så mycket mer gemensamt än äldre på ett hem utan även att äldre är vana vid en helt annan jargong. de är vana vid att vara den som styr, den som möts med respekt och den som bestämmer över sig själv. när man bor på hem försvinner allt det där. man kan inte bestämma över sin tid, sin kropp eller sin omedelbara närhet.
helt plötsligt blir man behandlad som ett barn men samtidigt har man utvecklats så mycket under alla år att det är svårt att hitta tillbaka in i fållan igen. inte bara svårt att hitta in utan även svårt att stanna kvar och må bra.

jag har avsatt mina tisdagar till att hälsa på min pappa på hemmet. jag tar barnvagnen på bussen och gör min lilla Skåneturné. springa hit, springa dit och helt plötsligt blir allt mörkt, tyst och allmoge. en magogny-möbel må stå ut från mängden men det glöms lätt bort när man ser alla torkade blommor och bonader.
min pappa är inte mycket för bonader. han skulle nog helst använda dem till att torka upp kaffefläckar eller putsa bilen med. istället gillar han rena linjer, minimalism och motorer. det är postrar på gamla motorcyklar, tidningshögar om veteranbilar och samtal om hur det var att resa i Usa på tidigt 70-tal. han gillar Tina Turner, Bonnie Tyler och Duke Ellington. avskyr snabbmat, hyllar slowfood och har nog aldrig sprutat ketchup på någonting.
helt enkelt, min pappa står ut som en katt bland hermeliner på hemmet där han bor och oavsett om man känner honom eller inte, så inser man att han nog inte trivs alltför bra. men, han är på ett hem och han förväntas anpassa sig. gilla allsång, tycka att korv är en sensationell maträtt, uppskatta när främlingar rör vid honom och bläddra Allers veckotidning.

varje gång jag lämnar honom där skäms jag ögonen ur mig. det där är inte ett passande hem för min pappa. det är nog inte ett passande hem för särskilt många för detta är trots allt en generation som jobbat med datorer, gillat Elvis och rest världen runt. det är inte anpassat efter varken generation eller individ...och jag tror knappast hemmet min pappa bor på är annorlunda än andra. han hade nog mått lika dåligt var än han varit.
det har blivit någon linje man kör på - ålderdomshem ska se ut på ett visst vis, ha samma rutiner och patienterna ska behandlas som snälla barn med en klapp på kinden eller en sur min.

vad man verkar missa är ju att vad som är ett besöksställe eller ett jobb för vissa, är allt för de som bor där. det är deras liv. dagisbarn går hem efter några timmar men de gamla får stanna kvar. det är förvaring dyggnet runt,stoppa en tia i hålet och skåpet är ditt för en timme. när jag tänker efter tycker jag att egentligen kan man inte behandla dem som bara patienter utan de bör behandlas som en granne eller t.o.m familj. de boende bör kunna ställa krav, planera sin vardag och få hjälp att utvecklas. måla om, bestämma när de ska ha frukost och om det ska vara telefon på rummet eller inte. kunna begära promenader, gå en matlagningskurs eller ha någon som fikar med en.
tyvärr verkar det idag mest som om ålderdomshem handlar om att man ska sitta av tiden tills det är dags att flytta vidare. det om något är respektlöst.

8 kommentarer:

Drottningen sa...

pang sa rödbetan! tänk om de som bestämmer också kunde begripa vad du begripit bara sådär? På mitt jobb har de bingo en gång i veckan och sittgymnastik lika ofta. Det är allt. Inte undra på att de blir paket.

The Pale Green Woman sa...

Oh ... du har samma erfarenhet av långvården som jag. Jag pallade en vecka. Det är så himla bra det du skriver! Man undrar om det alltid ska vara så? Snart kommer ju pensionärer som inte ens minns Kalle Jularbo liksom. Kommer det finnas hem där man får spela Rammstein non-stop eller blir det tvärnit då? Känner till ett ålderdomshem (fast så får man väl inte säga längre) i min hemstad som verkar funka bra. Deras matsal är alltid så fint dukad, de verkar ofta ha anhöriga på besök och de anställda verkar lyssna på de som bor där. Men hemmet är pyttelitet, sägs vara väldigt dyrt, och man får antagligen ställa sig i kö vid 45 för att få en plats. Dystert.

Studiomannen sa...

Jag blir bara ledsen när jag läser vad du skriver, men jag har ingen anledning att invända. Mina erfarenheter är likadana. Men jag är helt säker på att det nog förändras med åren i takt med tiden. Men väldigt sakta. Jag tror t ex att de gamla förr rullades ut i samlingssalar för andakt och bön, vilket inte sker numera. Fredrik Lindström har varit inne på de här tankarna själv vad gäller musiken och i alla fall han (och du och jag) kommer inte att byta musiksmak bara för att han blir gammal.

Men eftersom jag bara är ledsen över hur oerhört svårt det är att få till förändringar med de klena resurserna som finns är jag rädd att Iggy kanske kommer att skriva likadant en dag.

schmut sa...

bingo, allsång och andakt, det är minsann grejer vi kommer uppskatta när vi fyller 65. det kommer som ett brev på posten..
internet, att öla, köpa en tidning på press-stop och gå på konserter, det kommer vara saker vi inte vill veta av...allt enligt myten om den gamle.

tyvärr verkar de flesta hem vara ganska tysta för alla rutiner gör att besök välkomnas inte när folk kan komma, dvs efter jobb, utan när det passar hemmet. så det bli ju helgerna och sedan på veckorna sitter folk mest av tiden.

jag har hört om hem som försöker interagera med sina boende och anpassa rutinerna efter individen men oftast verkar det som om ekonomin sätter käppar i hjulet. man har inte så mycket pengar att man kan tillåta personalen att vara med de boende såvida det inte sker något som behöver uträttas akut. mat, blöja, säng. att fika, ta en promenad eller bara laga mat tillsammans, det finns ju inte tid till.

ibland känns det som om äldrevården är det som är lättast att spara in på för de som bor där har inga röster att göra sig hörda med. de syns inte ute i samhället och har inte tillgång till internet. bloggare från ålderdomshemmet? finns inte. vi borde nästan se till att det kommer.

Drottningen sa...

Studiomannen: Vi har faktiskt andakt en gång i månaden (tror jag, jag jobbar ju natt så jag har inte helt bra koll) då de gamla rullas ut i en samlingssal för andakt, psalmer och bön, så nog förekommer det allt. Alla ska med naturligtvis (utom de som vägrar, men de som inte kan då?). "Det är ju så roligt för dem med lite musik" Jojo..häääärlig är joooorden. Enda roliga med andakter jag varit med om i det sammanhanget var en dement tant som bytte text på alla psalmer till icke rumsrena såna.

Det är helt sjukt alltihop, men när vi som personal påpekar det så heter det att vi är gnälliga och negativa. Fler klagomål från anhöriga skulle behövas faktiskt.

schmut sa...

->studio & drottningen:
jo, pappas ställe har också allsång med kristen touch (jag har aldrig varit med själv så jag vågar inte säga att det är en andakt). det handlar om att 'aktivera' och göra något gemensamt, men frågan är hur många av de boende som egentligen tycker att allsång är något skoj. det ska ju inte handla om saker man gör på ett hem utan saker man gör i sitt hem. jag gissar att de flesta skulle inte räkna in allsång som ett intresse....

Studiomannen sa...

Min mor jobbade på en avdelning på sjukhuset hemma med senila gamla tanter och farbröder. När sjukhusprästen kom en gång (tror att det var vid jultid) så var det rätt många som någonstans där inne mindes någonting och de sjöng med i psalmer och knäppte händer.

Utom en farbror som gick fram till prästen och rev loss typ hela andra Mosebok och åt upp sidorna...

deep|ed sa...

Själv har jag haft andakter på sjukhem och liknande. Det är konstig situation. Och jag tror precis som Schmut att när de nya pensionärerna kommer så måste det hela förändras, och det kommer att förändras radikalt när fyrtiotalisterna ska in på hemmen. De är vana att ställa krav och bli åtlydda - de är en fetstor grupp med en jävla massa pengar och kommer att kräva att bli åtlydda.

Vad gäller musiken tror jag iofs inte det blir något större problem - själv vet jag att jag kommer att vara heldöv vid det laget så de kan få spela vad fan som helst.