onsdag, april 11, 2007

lång historia om ingenting

ni har läst det här, där, överallt och i böckerna från biblioteket - ungar som ingen ser.
de väcker ingen uppmärksamhet för de syns inte mer än som barn som kanske är smutsiga, högljudda, annorlunda eller självständiga, dvs barn som är mer än en handfull att ha att göra med. kanske är de väluppfostrade och välklädda men har ett beteende som bara riktigt inte stämmer.
det är inte förrän någon skriker till som det uppmärksammas och då låtsas alla som om detta är jättehemskt, sådant händer aldrig och usch, varför gjorde ingen någonting. det blir rubriker, alla tidningar hakar på och alla gråter för det lilla barnet.
vad alla verkar glömma är att det uppmärksammade barnet är inte ensamt! jag kan skriva det här hundratusen gånger och folk verkar inte förstå:
den här tjejen är ett sådant barn ni alla sett någon gång.
ett barn ni kanske växte upp med, bodde granne med eller som gick i samma skola som era barn. ett barn som krävt er uppmärksamhet men som ni avfärdat som jobbigt eller överdrivande. kanske t.o.m undvikit barnet eller sagt till era barn att inte leka med det.

man kan skylla allt på socialen men de är precis som vi, de ser mellan fingrarna på det mesta för när man tar tag i saker och gör det personligt, så blir det så mycket svårare! mina morföräldrar tror fortfarande att allt var gött mos för mamma hade ju rött läppstift och jag kunde springa jättesnabbt... man väljer vad man vill se.

----------------------------------
problemen kommer även efter att man berättat, blivit upptäckt eller fått ett okej liv. då ska man skatta sig lycklig för att man lever samtidigt som man skäms ögonen ur sig över det barn man än gång var. den skammen sitter hårdare än någon smuts för helt plötsligt ser man sig själv genom andras ögon.
samtidigt som man blir förvånad över att ingen
såg så blir man ganska äcklad över vad de kan ha sett. tycker att man kunde hanterat det hela bättre. gått på en tunn fin linje och klarat av livet galant utan att låta sig bli ett offer. varför tillät man någon behandla en så?
i flertalet år skämdes jag över hur jag levt, hur jag betett mig och hur jag sett ut. jag visste att det var en naturlig följd av allt som hänt, men jag skämdes ändå. jag borde ha haft bättre koll och mer styrka.


jag har berättat delar ur min historia så många gånger att det nu känns som någon annans berättelse. någon jag läst om. jag har berättat det överallt, varit i terapi i snart två år och även berättat hos min doktor. jag har fått reda på att jag ska inte skämmas, jag ska vara glad som överlevde och hade styrkan att ordna mig ett liv utan avvikande beteende. jag var ett av undantagen. jag tog på mig berömmelsen och klädde den på mig som en fin överrock som värmde hjärtat och skyddade mot alla mörka tankar om skam.

när jag fick Iggy hade rocken värmt så gott som hela mig. jag kände mig stark, lycklig och självsäker. tyvärr hade min historia etsat sig in hos andra som tyckte att mönster är till för att brytas och att individen är oftast för svag för att kunna bryta det själv. strunt samma i att jag överlevt utan större skråmor än ett förstört självförtroende, jag skulle räddas från mig själv:
remiss till Spädbarnsverksamhet för att lära mig knyta an till mitt barn och få hjälp med vad jag gjorde för fel med mitt barn. problemet var bara att jag inte gjorde något fel och att läkaren som remitterat aldrig träffat mig med mitt barn utan hon gick enbart på min bakgrund. om jag inte kunde räddas som barn så skulle de minsann rädda mig nu....genom att bryta ner mig totalt för att bygga upp mig igen.

det låter helt vanvettigt men det var vad som hände tidigare i år som resultat av att jag bestämt mig att tala sanning och berätta om vad som hänt i förebyggande syfte. jag hoppades att folk skulle se, förstå och titta sig omkring efter flickor som jag.
genom att visa mig som en överlevare blev jag tagen för ett offer och behandlat som ett sådant vilket är Sverige i ett nötskal. istället för att glädjas åt att jag levde ett lyckligt liv skulle man studera mig för att se så att jag inte hade några brister. hade de räddat mig från första början hade jag aldrig behövt sitta där! förebygg inte brottet på plats utan prata ihjäl offret.
visst, tanken är god - allt för barnens skull men det är samtidigt en väldigt konstig tanke eftersom den som berättar som sitt förflutna och har bearbetat det i samtal oftast inte är den som ser sin historia som en normal historia och på så vis repeterar den. barnet som blir slaget och tar avstånd från våld genom att berätta är sällan barnet som slår sina närmaste, utan det är den som ser våldet som en naturlig händelse. det är den som inte berättar om det för det känns lika normalt som att servera potatismos till korv, som inte ser felet i vad som hände som kan behöva räddas.

jag hoppas att flickan i artikeln inte råkar ut för offer-stämpeln utan ses som den överlevare hon är. hon är starkare än vad de flesta kan hoppas om att någonsin bli.

7 kommentarer:

Desirée sa...

Det där känner jag igen. Inte barndomen, men att man bara förlorar själv på att berätta om saker.

crrly sa...

Man blir väldigt... förfärad av att läsa det här inlägget.

Studiomannen sa...

Klockrent tjänstefel av den där läkaren som remitterade vidare. Fan vad förbannad jag blir av att läsa sådant.

Skulle styrkan av någon anledning mattas kommer jag och hjälper till.

Drottningen sa...

hur tragiskt det än är så kände jag spontat att jag inte tänker berätta ett smack när jag befinner mig i underläge (och det gör man ju per automatik om man som privatperson träffar en yrkesutövare)

En sak hade väl varit om de frågat dig om du ville ha "hjälpen", att bestämma sådär över huvudet idiotföklarar dig och jag misstänker att det sista du vare sig vill eller behöver är välmenande människor som klappar dig på huvudet)

cree sa...

det här gjorde mig både dödstrött och skitförbannad på en och samma gång. vad säger man... jag imponeras av ditt lugn och jävlaranamma. ge dig aldrig.

SANDRA sa...

Tystnad är som sagt inte något alternativ.
Och vilken puckad läkare...
Kram!

schmut sa...

det är ett typiskt damned if I do and damned if I don't.

antingen låtsas man som ingenting och håller tyst medans allt väller upp inombords,eller så snackar man och får ta följderna när folk backar,tittat bort eller beter sig illa.