torsdag, april 19, 2007

total anarki bara för din skull min älskade

oavsett vad du tycker om rättssystemet, kvinnojourer eller anarki, tänk igenom vad det här kan ha gjort de här barnen:
levt dolda i så många år, lära sig se sin pappa som fienden, se rättsystemet som fienden och sedan när allt nystas upp, så är ju pappa fienden oavsett vad han gjort eller inte gjort.
hur har det påverkat deras trygghet? deras syn på familjebildande? deras syn på män?

-------------------------------------------------

jag skrev en kommentar på en blogg tidigare om detta och eftersom den fortfarande fanns i cachen så låter jag den återupprepas här:

problemet ligger ju som sagt i att kvinnojouren struntade helt i att det fanns ett domslut.
man inte bara litade mer på en kvinna än på rättssystemet utan handlade mot alla regler. det är ett problem. det kvittar om man är man, kvinna, misshandlad, lycklig eller genomlevt övergrepp, lagen är ändå lagen. när man bryter mot den så som kvinnojouren gjorde så får det följder och då inte bara för kvinnojouren utan för alla dem som har kontakt eller kan tänkas ha kontakt med den. likadant för kvinnan själv, genom att motsätta sig fysiskt så går hon från förkämpe till att bli misstänkt för brott. hur vinner barnen på det? de förlorar ju definitivt sin mammas trygga famn.

man kan inte handla utifrån tanken att alla kvinnor är offer och män är rovdjur för då löser man inga problem utan bygger nya.

om ett domslut blir uppåt väggarna fel och man känner att något måste göras så finns det 100 andra vägar att gå än att fysiskt motsätta sig.

och på tal om personliga berättelser som kan ha relevans:
min mamma anklagade min pappa för att ha gjort övergrepp på mig. soss trodde min mamma, rätten trodde min mamma och ingen lyssnade på vad jag sa. inte förrän det kom fram fysiska bevis på att det var min mamma som begick övergreppen trollade advokaterna så att jag fick bo hos min pappa.
vad fasen hade hänt om min mamma också fått en kvinnojour som gjorde anarki allt för kvinnans skull?
det är ett tydligt exempel på att allt är inte så enkelt.

6 kommentarer:

Pojken som inte fick träffa sin mamma sa...

Det är skönt att läsa din blogg i frågan "Schmut"! Du vet vad det handlar om. Det känns i de ord du skriver.
Jag har själv levt en stor del av min uppväxt isolerad från min sjuka mor. Min far tog saken i egna händer och tillät mej inte att träffa varken henne eller någon i hennes underbara släkt. Dom var fruktansvärda människor, enligt hans sätt att se det. Det var först när jag själv var i 35-årsåldern som jag insåg vad han utsatt henne och mej för. Hon var ju dessutom märkt av en då dödlig sjukdom.
När jag insåg vad han gjort så kändes det som att golvet rycktes undan under mina fötter! Jag har försökt att tänka genom vad han gjort och kanske hitta ett sätt att rättfärdiga hans agerande. Kanske försöka förlåta. Men varje gång jag kommer till att han faktiskt fattade det beslut han fattade blir jag rent äcklad. Jag blir fysiskt illamående!
I alla dessa vändningar där fullvuxna människor går skilda vägar och använder sina gemensamma barn som slagträn mot varandra, vem värnar då om barnen och deras självklara rätt att älska bägge sina föräldrar och utveckla sin relation med dom bägge?
När man slår med en kristallvas på en sten så är det ju inte stenen som går sönder.

schmut sa...

"Min far tog saken i egna händer och tillät mej inte att träffa varken henne eller någon i hennes underbara släkt. Dom var fruktansvärda människor, enligt hans sätt att se det."
det där är så vanligt att det inte är klokt. jag fick inte träffa min pappa och min styvmor för min mamma och inte träffa min mamma för min pappa. vad var det som de egentligen försökte skydda mig från som jag inte redan visste om?! svaret är ju inget för det var inte mig de försökte skydda utan den andra de försökte skada.

Anonym sa...

Det finns groteska manniskor som tvingar barn att finna sej i en inlast tillvaro, dar halva slakten ar som borta, avliden. Det finnns ingen domstol som vill barnets basta, men det vet man inte forran man behover den sjalv. Man ar helt utlamnad till sej sjalv. Sa ar det i sverige, allt ar ok, kidnappning av barn ar ok enligt sverige. Nar ett barn blir vuxet och inser vad som hant, da ar det dags att gora nagot at monstret som kidnappat barnet och hindrat barnet utvecklas normalt till en harmonsik talangfull manniska. Det kravs 2 foraldrar att kunna gora det. /Nils P.

Johanna sa...

Om din översta kommentar:
Hur skall dessa pojkar växa upp till trygga män när de inte kan tro
på varken rättssytem och
ser sin pappa som fiende?

Motfråga:
Om modern inte går under jorden och
incest eller annan misshandel begås av fadern,
Hur ser då pojkarna på rättsväsendet, kan de känna sig säkra på att de får hjälp när de behöver?
Hur ser de på kvinnor?
Deras egna moder låter detta ske, fast hon vet om det. (och hon måste, leva med det, se dem i ögonen).

Såg du programmet "Det handlar om ett barn"?
Där fanns ett fall där allt! antydde på incest, läkarintyg mm
flickan var ändå tvungen att vara
hos pappan fast myndigheterna visste.
När modern ringde sa de "det är bättre att hon blir skadad på
halvtid än på heltid"
går du till rätten med detta och
anklagar pappan så kommer du att
mista vårdnaden.
Man måste tro! och ingripa
DET HANDLAR OM BARN FÖR SJUTTON.
sign jek

schmut sa...

->johanna:
du har så rätt i
"Man måste tro! och ingripa
DET HANDLAR OM BARN FÖR SJUTTON."

men det gäller ju trots allt på båda hållen. man kan inte alltid agera utifrån tanken att män är dåliga medans kvinnor är labila offer.
alla handlingar påverkar ett barn och att bli fråntagen sin förälder för att någon tror någonting men inte vet säkert, det sätter ganska djupa spår det med.
män är inte bara penga-kor vars närvaro inte behövs utan föräldrar till sina barn. det verkar glömmas bort alltför ofta.

och nej, jag referrerar inte till tv-program, jag har egna upplevelser.

själv jourkvinna sa...

Att leva under jord, med falska identiteter, som de här två pojkarna gjorde under så lång tid, är inte bra för barn. Visst är socialen inkompetenta ibland, det ser vi ju dagligen exempel på, men om man har stöd från någon som kan lagen och kan argumentera för sin sak så ökar ens chanser enormt att bli lyssnad på och tagen på allvar för sina farhågor.

Ledordet för kvinnojourerna är hjälp till självhjälp. Men det är inte något som kan tolkas bokstavligt. Vi ska inte gå in och ta över ansvaret för kvinnan eller hennes barn, men vi ska heller inte acceptera kvinnans berättelse utan att ifrågasätta. Eftersom jourerna arbetar mycket med magkänsla, och har mycket kunskap och insikt i misshandelsprocessen, så märker vi ganska snabbt om något inte stämmer. Dock är det väldigt sällan det händer.

Sen är det är oerhört viktigt att kvinnojourerna ser barnen, och inte bara kvinnan. Barnen påverkas av de beslut kvinnan tar, och en kvinna som levt i ett misshandelsförhållande förmår inte alltid se barnen, eller förstå hur mycket misshandeln påverkat dem. Det måste vi hjälpa henne att förstå. Vi måste också se till att barnen får det stöd de behöver, vi kan inte bara se kvinnan.

Min önskan är att kvinnojourerna ska kunna vara ett påläst och kunnigt stöd i kontakter med polis, socialtjänst, skola och andra instanser som blir inblandade när det handlar om våld och övergrepp i familjen. Det är så vi kan göra allra mest nytta.