måndag, maj 28, 2007

god natt

när någon i er närhet dör, hur tar ni då Adjö?
kan det bara göras genom att bevista en begravning, en minnesstund eller att ha en gravplats att besöka? vad använder ni isåfall gravplatsen till? är det ett ställe där personen finns närvarande eller är det bara en plats för oss som behöver ha allt utmärkt på en karta?

har ni egna ritualer eller ceremonier?
om ni missat en begravning eller att någon dött, hur gör ni då för att ta avsked? en dag till personens ära? ett dagboksinlägg? skänka en peng till välgörenhet? elelr behöver ni inte ta avsked för ni vet att det är slut, borta, finito?

jag har tänkt mycket på det där på sistone.
någon som betydde mycket för mig dog men jag visste inte om att det hände och på något vis förväntar jag mig fortfarande att träffa på honom. han finns fortfarande för mig även om han egentligen inte alls finns.
gunnar

hur hade ni gjort för att få ett avslut och för att befästa att allt som bara finns kvar är minnen?

7 kommentarer:

Maleandro sa...

När jag fick veta att en person hade dött utan att jag visste det så gick jag till kyrkogården och la en blomma och tog farväl.

Om det inte hade varit möjligt så hade jag nog tänt ett ljus och på ngt sätt försökt att ha en egen minnesstund. Att ta farväl är viktigt iaf för mig

Gisela sa...

Ja hur gör man... ? Trots att jag visste om att morfar och farfar dog så har jag inte kunnat ta avsked, förväntar mig fortfarande ett möte. Begravningen hjälpte inte alls för att förstå, det är helt weird. Jag har sparat några väl utvalda föremål från var och en av dem och dessa föremål låter jag mig själv ta väl hand om. De finns med i bakgrunden hemma och påminner, på ett bra sätt. Kanske om du använder något liknande, eller ett foto. För att minnas. En ceremoniell händelse (begravning eller bara att du bestämmer dig för att GÖRA något för den här personen, t ex tända ett ljus i en kyrka eller åka till en plats som personen gillade och dricka en kaffe på närmsta fik och tänka lite) kan hjälpa. Ceremonin blir liksom personens minne i en mer greppbar form. Hoppas det fixar sig.

Ilva sa...

Du min pappa dog fòr 6 månader sen, jag var där när han dog, jag var på hans begravning men inte fan har jag fattat det än. jag undrar om det går att verkligen säga adjö och om det egentligen är någon mening med det. Han finns i allafall levande i mig och inte död i en kista. Måste man verkligen säga adjö? (Och då menar jag inte i religiös mening eftersom jag är ateist och absolut inte tror på ett liv efter detta.)

schmut sa...

jag tror att jag måste ta ett avsked som i att upskatta vem han var och vad han betydde för mig. att bara låta det passera och låtsas som ingenting, det känns respektlöst.

visst, livet fortsätter och det handlar inte om att hänga upp sig på döden, men jag tycker inte att någon ska kunna bara slippra iväg utan att vi stannar upp och tänker till. inte så mycket minnesstund som att fira det man hade och det man lärde sig.

ab sa...

Du har gjort en bra början genom att berätta om honom här.

Kanske du ska skriva ner hur han var och vad han betydde för dig, och lägga till några bilder? Något för ditt barn att läsa senare i livet. "X:s bok". Och så tända ett ljus framför hans bild nu och tänka på honom, kanske lyssna på fin musik.

Ilva sa...

jag tror att behovet att sàga adjò kanske beror på om man har fått säga till den personen som dött hur mycket han/hon betytt för dig. Min mamma har alzheimer vilket har betytt att jag inte kunnat tala om för henne med ord hur otroligt viktig hon är för mig medan hon ännu var med oss som frisk, detta lärde mig vikten av att säga sånt och jag hann verkligen det med min pappa så jag känner inte att jag behöver ta avsked av honom. Och det handlar verkligen inte om att låtsas som om inget har skett men eftersom jag inte har något osagt så känner jag inget behov av det. Och allt det fina som han gett mig försöker jag att förmedla till andra genom att tala om honom och agera som han gjorde. Men när min mamma dör så lär det bli svårare just därför trots att jag alltid talar om för henne hur viktig hon är för mig och hur mycket jag älskar henne nu men jag vet ju inte om hon hör eller förstår. Och då tror jag att det nog är viktigt med någon slags ritual som jag vet skulle ha berört henne kan vara ett sätt. Döden är svår.

anna sa...

Så många fina kommentarer.

För mig känns det som om min bror fortfarande finns på en massa sätt, fast inte rent fysiskt. Det är mycket värt att veta att så många människor har sina minnen av honom. Att tala om honom med andra som kände honom gör att det nästan känns som om vi skapar honom med våra ord och tankar, det blir en närvarokänsla - som om han bara har gått ut ur rummet.

Jag trodde att döden skulle kännas slutgiltig. Efter hans död skrämde det mig mer än något annat, att han skulle blekna bort på något sätt. Det är en konstig lättnad att både glädjen över hans liv och sorgen över hans död är så levande efter sju år. Han försvinner inte ifrån mig. Det känns inte som om jag någonsin kommer att ta avsked.

Men det är säkert svårt om man inte har fått se på, hålla i den fysiska kroppen. Då blir det så overkligt. Kanske kan det då hjälpa att gå på en begravning eller besöka en gravplats.

Här finns en dikt som ibland var någon slags tröst för mig: http://www.bookswelove.net/Death_is_nothing_at_all.htm