torsdag, maj 17, 2007

total förvirring på repeat

varje gång jag besökt min pappa på hemmet är det en tanke som lurar i bakhuvudet på mig:
vad är det egentligen som gör en person till just den individen? vad är det som gör en man? vad är det som gör att jag är Schmut?

ibland när jag kommer dit så känner jag inte igen honom.
jag vet att det är min pappa men jag är osäker på om det är samma man. det är hans kropp som sitter i rullstolen men jag känner inte alltid igen honom. ändå är det precis samma man. några minnen har förlorats, några vanor förändrats och några nya intryck må ha lämnat sina spår men det är egentligen exakt samma man. dock inser jag inte att det är samma man förrän den pappa jag minns bubblar upp och syns till i några minuter. hur han använder språket, hur han skämtar eller gamla gester jag minns. då inser jag hur olik han egentligen är den man som jag minns.

man skulle kunna jämföra att träffa honom med att navigera ett område med en gammal karta. allt är inte exakt där det låg och det ser inte exakt likadant ut men det är exakt samma mark. ändå känner jag mig osäker. kanske är det mer som en surdeg som växt och förändrats genom åren. det bröd som bakades av surdegen för ett år sedan smakade med all säkerhet inte likadant som det som bakas i morgon men i grunden är det samma bröd trots att tiden satt sina spår.
vad är det då egentligen som gör en man? är det min mentala karta det är fel på eller har det blivit en lätt personlighetsförändring pga stroken? båda två gissningarna skulle kunna vara korrekta antaganden men jag tror aldrig jag kan veta säkert.

samtidigt kan jag komma på mig själv med att känna mig uppgiven för att han inte minns mig och mitt liv. han känner mig, han har känslorna kvar men hälften av tiden vet han inte riktigt vad som hänt när, var och hur. det gör att jag inte känner igen honom, precis som om min bild av honom är så otroligt påverkad av hur han ser mig. att ett förhållande till någon handlar inte alltid om hur den personen är utan hur två personen är tillsammans. tas några kuggar ur hjulet så blir det inte samma takt och det är takten som gör att man känner sig trygg.

ju mer jag tänker på det desto mer självisk känner jag mig. jag kan gråta över att den man jag minns har gått förlorad men vad är det egentligen jag gråter över? varför skulle det egentligen vara viktigt att han inte minns detaljerna när han minns känslorna? varför skulle det vara så viktigt för mig att kunna förutsäga hans reaktioner när det är samma man oavsett hans reaktioner?
är inte ett bröd alltid ett bröd oavsett när det bakats?

Inga kommentarer: