fredag, juli 13, 2007

i veckan var jag och hälsade på i (ett av mina) mitt föräldrarhem. det kändes konstigt att komma hem och så är inte pappa där. små detaljer visar att det är samma plats, men ändå är han inte där. det är som om han bara tagit en promenad.
jag trodde inte det skulle vara så svårt eftersom det trots allt bara är ett minne fäst vid byggnadsmaterial och utsikter, men det var det.
jag åkte förbi hemmet på vägen hem och träffade honom för en kaffe, men det känns inte som samma man. det är som om hans skugga sitter på hemmet medans den riktige pappa redan svävat bort.


det var dock befriande att se att hans fru har ett eget liv. ett nytt fräscht liv med vänner och hundar.
just det har varit den största vinsten de senaste månaderna - att inte åter knyta band utan att knyta nya. att faktiskt hitta hem.

1 kommentar:

Anna M sa...

Låter gott!
Håller en tumme för dig i kampen med FK...