onsdag, juli 04, 2007

idag trotsade jag mjölkallergi-demonen, förkylningstrollet samt min egen ångest.
tog mig i kragen och åkte till hemmet där pappa bor.
min bror sa att besöken kunde kännas allt jobbigare och efter ett tag märkte jag vad han menade - det var inte svårt att återse sin pappa utan att lämna honom där. min pappa på ett hem. den enda människan med postrar på motorcyklar i ett långt landskap fyllt av bonader, torkade blommor och nallar. att göra sig redo för att gå, säga Hej hej, nu ska jag åka hem till mitt mysiga lilla liv där jag har kontroll och kan göra vad jag vill, men visst, ha du trevligt på andakten!

jag tog familjen i handen och trotsade ångesten idag.

när vi kommer dit så ekar korridorerna av en hostattack. det låter som någon håller på att kvävas, men det är ju trots allt ett hem - mycket äldre människor, mycket sjuka, mycket personal.
vi fokuserar på pappas rum, kakan vi har med oss och vår glada dotter som tjattrar i sin vagn.
när vi kommer fram, inser vi att det är min pappa som hostar.
orsak? en nöt i halsen. personalen? fikar glatt några meter därifrån.

så bra att nu har jag inte bara ångest över att lämna honom utan även ångest över att ingen ser till honom. sobril i godispåse - ja tack!

3 kommentarer:

KellyKorv sa...

åh fyfan jag lider med din pappa. och med dej. det måste förfan finnas nå bättre boenden för människor i 55-65-års åldern som fått stroke el liknande, de ska inte behöva bo med människor som är 20-30 år äldre än dem och med helt andra intressen (om nu ens människor i den åldern vill gå på andakt eller bingo). har en vän med en mamma i precis samma sits. man blir så jävla ledsen. och vad kan man göra?! inte ett jävla skit. och speciellt inte under den här tiden på året då alla "ansvariga" har gått på "semester" och inte vet nånting alls om personen i fråga och hur hen har det.

Anonym sa...

Det fanns en tid (som fortfarande finns för vissa av oss) där man tor hand om sina föräldrar - precis som de tog hand om oss när vi inte klarade oss. Min pojkväns pappa flyttade in hos oss för nästan ett år sedan, efter som vi inte kunde leva med tanken på något annat - han är i vår familj och har älskat min pojkvän sen han föddes och mig sedan jag kom in i bilden för över 4 år sedan. Men det är ju alltid lättare att lämpa över ansvar på "samhället", klaga när det inte fungera och klappa sig själv på axeln för att man hälsar på en gång i månaden. Jag hoppas att du inser vad du gör.

// Caroline

schmut sa...

->caroline:
har jag funderat på att försöka få min pappa till ett annat hem? definitivt, men det är inte mitt val att göra. han har en fru som tycker att detta fungerar bra och eftersom jag inte ens varit i deras liv de senaste 12 åren och sett honom förfalla fysiskt såväl som psykiskt, så skulle det vara naivt av mig att föreslå något annat.
min pappa sitter i rullstol och är dement - varken jag eller hans fru kan sköta om honom i hemmet.

jag inser att folk hoppar in och läser lite var som helst men eftersom du säger till mig
"Jag hoppas att du inser vad du gör." när jag berättar att jag träffar min pappa varje vecka trots vår historia, så kan jag bara säga att jag önskar att DU visste vad du pratade om.
( en länk som visar att det är något komplext http://lisadarling.blogspot.com/2007/02/viljan-eller-valet.html)