lördag, juli 21, 2007

min syn på min uppväxt har alltid varit väldigt svart/vit men på sistone har det börjat komma in lite mer färg. det är knappast färgsprakande men milda har filter dyker upp. en del som dock förblivit attans mörk är den som rör min mamma.
jag har två minnen av henne som är positiva och båda involverar en nykter mamma i en Konsumbutik. man skulle kunna säga att om man inte visste bättre, skulle man kunna tro att det var Konsum som gjorde mamma till en lycklig individ, men jag är inte säker på att de skulle vilja bli förknippade med henne...

skämt åsido - samtidigt som jag alltid kunnat se något gott hos alla så har jag inte kunnat hitta något hos henne. inget mjukt, milt eller älskvärt.
det har skrämt mig när jag insett att mina händer ser precis ut som hennes, att mitt dagdrömmeri är alldeles för likt hennes för att vara sunt och jag tänkte både en, två och nittio gånger innan jag skaffade barn för jag ville inte att vi skulle vara lika även på den punkten. jag var rädd att jag oundvikligen skulle bli som henne.

jag har haft svårt att se vad det är folk har sett hos henne. vad pappa såg, vad mormor och morfar ser...
det är väldigt naivt men samtidigt är det naturligt eftersom hon redan var en kvinna märkt av missbruk när jag lärde känna henne: folk förändras och så otroligt mycket försvinner. spår blir djupare, vanor gör livet allt trängre och snart är det svårt att ens njuta av livet. man blir förbittrad och hård. jag har alltid trott att denna bitterhet och hårdhet var en del av hennes personlighet eftersom jag aldrig sett något annat hos min mamma. jag har försökt gång på gång men blivit mer och mer desillusionerad för idag är hon inte en människa jag vill ha i mitt liv. hade hon inte varit släkt, hade tanken aldrig ens funnits att jag skulle ta kontakt med en sådan individ. jag hade sagt Nej tack och vänt om.

det hela tog en vändning när jag var hemma hos min bror igår och såg några bilder på mamma som var tagna innan jag föddes. jag har aldrig sett några vardagliga bilder på henne där hon ser lycklig ut. jag har aldrig sett flickan innan missbruket men min bror hade några bilder som så tydligt visar att allt är inte så som det ser ut och att min upplevelse av henne är inte hela bilden. denna flickan må inte finnas kvar under all skit som lagrats år efter år, men hon fanns där för mer än 30 år sedan och hon ser väldigt mycket ut som jag gjorde vid hennes ålder. det hade kunnat vara jag.

kanske borde man istället för att hoppas hitta något nytt hos henne efter alla dessa år, sörja den unga flicka hon en gång var?


3 kommentarer:

Lintin sa...

När människan får vika undan för missbrukaren är det fruktansvärt svårt att skilja på sjukdom och person, och det är lätt att glömma - eller i ditt fall inte alls se, vem som gömmer sig därunder. Bra att du försöker försonas iaf. Jag hejar på dig.

Anna M sa...

Vet inte om du minns vad jag skrivit om mina föräldrar men jag är väldigt lik min pappa i sättet. Det tog tid att försonas med det - inte för att jag någonsin skulle drömma om att bli som han, men han var inte bara ett monster. han hade andra sidor också... precis som Hitler, Pol Pot och alla andra otäcka personer. Och jag är lik honom och inte ett dugg ond ändå. Jag har fått hans goda sidor :) Det har nog du från din mamma oxå

schmut sa...

att säga att jag försöker eller ens vill försonas, det är inte riktigt sant. jag tror inte att det går då hon inte ångrar något hon gjort. människor som hållt på att ta ihjäl mig gång på gång, sorry, nej tack.
däremot handlar det mer om att (åter) inse att detta är var en ung förvirrad tjej som borde ha sökt psykisk hjälp innan hon självmedicinerade järnet. att det hade inte behövt gå så illa.
t.o.m min demente far som verkligen har hatat den kvinnan har insett att mest av allt tycker han synd om henne. hennes helvete borde ha brunnit ut för länge sedan..