söndag, augusti 05, 2007

schmuts egen silverring

jag vet att många redan kommenterat Så kan antalet aborter minskas och jag är väl medveten om att många redan uttalat sig mer eftertänkt än vad jag kommer göra, men jag känner att jag kan inte låta den texten gå ljudlöst förbi, så tyvärr, här kommer schmut fram i sitt smuttiga esse

hur gör man för att minska antalet aborter?
löser man problemet före eller efter första trimestern då en abort (oftast) är genomförbar?
går man miniuöst igenom skäl till varför det ens blir en graviditet, varför det inte används dagen efter-piller eller om preventivmedel förlorat sin charm?
"Uppenbarligen krävs, utöver vad som redan sker, ytterligare abortförebyggande åtgärder samt att utveckla stöd och hjälp i samhället för att en ung kvinna ska välja att föda sitt barn."
tror hon verkligen att den största orsaken är att kvinnor inte vill ha barn?
det är ju inte där skon klämmer utan att ett barn förändrar livet inte bara för en själv utan för alla runtomkring. det handlar ju inte bara om kvinnans kropp utan även om en ny människa som inte bara
tar plats utan kräver plats. måste få ta plats för att bli en egen individ.
för att kunna bli förälder och allt det innebär behöver man ju inte bara tid och pengar, utan en viss mognad. det kvittar hur mycket extra bidrag man får och hur många "unga mammor"-grupper man är med i om man inte har kommit till en viss punkt i livet där man inte bara
vill ha barn och kan få barn, utan vet att man kan sätta det barnet i första hand resterande 20 år (minst). för att bli en bra förälder måste man må bra själv och har man inte hunnit växa in i sina skor, så kan det vara svårt.
exempelvis: jag hade kunnat bli gravid redan som 18-åring men jag hade med all säkerhet inte varit lika stabil, lugn och naturlig som förälder som jag är nu 13 år senare. det handlar inte bara om mig, utan det inflytande jag har på ett barn.
mitt barn.
"Socialdepartementets ansvarsområde handlar om ekonomisk trygghet, sociala tjänster, hälso- och sjukvård.
Det behövs en utökad socialförsäkring för unga mammor som inte har en stödjande omgivning. Ingen ska behöva göra abort på grund ekonomiska orsaker."
det är en stor skillnad på att inte ha råd och inte ha råd.
att hanka sig fram på existensminimum är ingen dans på rosor. att ha socialbidrag är inte en ekonomisk trygghet och även om man skulle vilja tro att barn är omedvetna om pengar så gör den ekonomiska stressen i (bidrags)hemmet att de mycket tidigt blir medvetna.
"Skolans läroplan bör omfattas av kontinuerlig, kvalitetssäkrad sexualundervisning och abortförebyggande information från och med senast årskurs sju. Frågor som etik, moral, värderingar, livsfrågor och människovärde måste få ett ökat utrymme i skolplanen.

Även religionskunskap bör få en mer central plats i grundskolans undervisning för att återgå till en mer holistisk syn på människan. Vårt samhälle bygger på kristna värderingar och de bör vara grundläggande i ämnet."
där slås huvudet på spiken - etik och moral!
kvinnor som väljer abort måste ha något fel, ingen bra kvinna väljer en abort framför att föda fram ett barn. pardon my sarcasm...
först skulle jag vilja säga att sexualundervisning i årskurs 7 är nog lite för sent för då har hormonerna redan fått fritt spelrum i de flesta och man bör inte glömma att det handlar om just hormoner och lust. få vuxna tänker efter före, så varför förväntar vi att våra barn, som inte ens får lov att fatta några stora beslut själva, ska kunna göra det?
man bör aldrig lägga den bördan på något barn - att det handlar om etik och moral.
"•Temadagar och diskussion kring fördelar med att vänta med sex. Ungdomar som själva valt att vänta med sex till äktenskapet kan bjudas in till skolorna och berätta om sina val samt svara på elevers frågor.

•Föräldramöten där föräldrar uppmuntras till att prata med sina tonåringar om sexualvanor. Föräldrar behöver stödja sina tonåringar i att våga säga nej till tidigt sex och förmedla stolthet över sin tonårings ställningstagande. Detta ansvar kan inte läggas över på skolan."
så tanken är att man ska få barnen att tycka att hålla på sig tills man gifter sig, det är det bästa möjliga alternativet? de bör känna stolthet över att de väntar med påskgodiset till julafton?
vad händer då med de barn som smakar lite redan på påskdagen? ska de känna ånger? skuld? som om de misslyckats? som om de gjort sina föräldrar besvikna?
ska de kanske börja med den ring som cirkulerar i amerikanska skolor så att de kan öva inflytande på andra barn med sin silverglans?
ingen ska berätta för min dotter när det är dags för henne utan det hoppas jag att hon känner själv. jag kommer varken pusha framåt eller bakåt, åt vänster eller höger.
min dotters sexliv kommer att vara min dotters och jag kommer inte att lägga mig mer i det än vad jag gör när det gäller hennes andra relationer. jag kommer att göra allt för att hon vet vad det handlar om och att hon har tillgång till preventivmedel, men besluten är helt hennes egna.

så vad tror jag på?
släpp kondomerna fria! p-piller till folket! dagen-efter piller med en uppfriskande kaffe och snack med en jourhavande kompis.
jag tror inte att preventivmedel gör barn/ungdomar/folk mer ansvarlösa och benägna att ha sex var som helst hur som helst, utan jag tror att gratis preventivmedel gör att det blir vardag. att det blir som att borsta tänderna, torka sig efter toalettbesök eller låsa cykeln när du parkerar den på stan - det handlar om att ta hand om sig själv och sitt.

3 kommentarer:

Anna aka AnnaPanna sa...

Som vanligt slår du huvudet på spiken, önskar att de styrande kunde tänka likadant om saken.

En mamma sa...

Det här är ett intressant ämne.
först och främst måste jag säga att jag respekterar andra kvinnors personliga val i den här frågan.
Jag dömer ingen som väljer abort.
Men jag tycker mig se en undermening av skuldbeläggande mot unga och/eller fattiga mammor Ja, jag skriver mammor och inte föräldrar eftersom det trots allt är kvinnan och inte mannen som tar (och ska ta)det slutgiltiga beslutet om abort eller inte.
På dig verkar det nästan som om man måste ha gått i terapi och noga tänkt igenom beslutet att "skaffa barn" i flera år innan man slänger p-pillren. Om jag har fel får du gärna rätta mig.
Jag vet av egen erfarenhet att ett oplanerat barn kan bli exakt lika älskat och få en lika bra uppväxt som ett välplanerat.När jag blev oplanerat gravid och var ett par år över tjugo var knappast det första jag tänkte på hur det skulle bli med arbete och karriär.
(Även om jag naturligtvis ville, och vill ha ett hyfsat arbete i framtiden)
Jag ställde mig själv frågan: Klarar jag av att sätta ett barns behov före mina egna, när det gäller allt ifrån sömn till vad jag ska spendera mina pengar på till att aldrig mer kunna åka iväg spontant på festivaler och resor?
Jag kom fram till att det kunde jag. Ett barn skulle vara värt alla eventuella uppoffringar. Sju år senare har jag aldrig ångrat mitt val. Visst var jag tvungen att dryga ut föräldrapenningen med socialbidrag. Det var inget jag var stolt över, men inget jag skämdes för heller. I Sverige har vi ju än så länge sådant som studielån. För mig innebar det att bara för att jag gick på socialbidrag det första året gör jag inte det idag. Det går att i relativt stor utsträckning styra sitt eget liv, om man är envis och kämpar eftersom vi lever i ett land med social grundtrygghet. Men generellt sett tycker jag att människor är för fixerade vid materiella ting (som att man prompt måste bo i villa/radhus) och ha egen bil för att bli en bra förälder, istället för att fråga sig det viktigaste: Klarar jag att sätta ett barns behov före mina egna. Jag avslutar med att säga såhär: Hellre än ensamstående 19-åring i en tvåa i ett miljonprogramsområde som verkligen älskar sitt barn och har förmågan att ge det en grundtrygghet de första åren än ett 40-årigt par i Täby som prioriterar karriären före barnet, som tillbringar två vakna timmar om dygnet med det, tar hjälp av svarta barnflickor från öststaterna" och vars definition av jämställdhet är "Bägge är lika LITE med barnet"
19-åringen i miljonprogramsområdet får med största sannolikhet ett arbete förr eller senare om hon anstränger sig, och det gör hon om hon sätter sitt barns bästa främst.
Då får barnet kärlek OCH materiell trygghet.
Paret i Täby kanske aldrig tänker om,angående vad som är viktigt i livet om inte något drastiskt sker.

schmut sa...

->en mamma:
jag inser att du med all säkerhet inte läst den här bloggen förut men jag ÄR den där fattiga mamman.
jag är sjukskriven, lever under existensminimum, äger inte mitt boende, har inte körtkort och inte en färdig examen.

du verkar inte riktigt ha läst inlägget utan hittar korn som irriterar dig.
vad jag vill ha sagt räcker det inte bara att ha viljan.
det handlar inte om materiella ting när man är ungen som inte har riktiga kläder i skolan för att socialbidraget inte täcker allt. det handlar inte om materiella ting när man är ungen i skolan som inte ens har råd att köpa plast att klä om böckerna man får låna. det handlar inte om materiella ting när man är ungen som inte kan ha en matsäck med sig på utflykten för familjens ekonomi tillåter inte det. det handlar inte om materiella ting när man får tillsägning att man måste ha mjuka inneskor i skolan och att de gamla utslitna pumpsen man snott av mamma inte fungerar som inneskor.
har du varit det barnet? jag har varit det och att leva under sådana örhållande tär på föräldern och det tär på barnet.det är lätt att man blir avig mot världen.

vad jag vill ha sagt är att det handlar inte alltid om att ha en fancy levnadsstandard utan om att inte alltid säga att föda barn är det bästa för det fixar sig alltid. det fixar inte sig alltid. man måste må bra för att kunna ta hand om andra och lever man i en tillvaro som haltar på 3 ben är det lätt att allt går käpprätt åt skogen.. om föräldrarna inte är 100% på att de verkligen vill ha det här barnet, är det då rätt mot barnet att ändå föda fram? det kvittar om det står mjölk på bordet varje dag om barnet inte är välkommet. det kvittar om barnet är välkommet om det inte finns mat på bordet.det måste finnas en balans.barn har bara en chans att växa upp.