lördag, september 08, 2007

dagen, eller snarare dygnet, har tillbringats på en vårdavdelning på sjukhuset i Ystad.
vi blev tillfrågade om vi ville prata med en präst eller kurator, men jag vet inte vad de skulle kunna tillföra som inte mina närmaste skulle kunna. jag kan inte heller tänka mig att pappa skulle vilja se oss gråtande med en religiös figur i dova färger, utan snarare att vi såg till att hans fru åt gott och var glad.
18june

jag vet inte vad jag ska säga om upplevelsen mer än att jag får allt oftare känslan av att vi håller honom kvar för vår egen skull. det är som om det sker en dragkamp, minnenas aveny mot verkliga livet. ibland så är det som om han ser något som får honom att komma verkligen till ro och andningen tar paus...och när han sedan blir medveten om att jag smeker hans panna eller masserar hans händer, så grimaserar han som om han egentligen inte alls vill bli störd och påmind om att man bör leva livet.

kanske är döden en avskedsfest med guldklocka där man möter alla människor man lagrat i sitt minne och sitt hjärta, och tar adjö? det handlar kanske inte alls om att de kvarlevande ska ta farväl utan att den som ska iväg ska få lösa upp sina egna knutar?

så jag försöker kombinera de två idéerna - inte sörja utan glädjas över vad som varit samt att inte dra i honom för att påminna honom om att vi finns.
jag vet inte säkert om jag lyckas.

2 kommentarer:

marlin (sjalbarn) sa...

Så vackert du skriver om så svåra saker.

Drottningen sa...

jag tror att döendet är ett arbete, precis som födelsen och att för mycket runt omkring får en att tappa farten så att säga. samtidigt är jag lika övertygad om att alla när den dagen kommer verkligen uppskattar att någon av de nära sitter där, håller handen eller bara pratar lite.