fredag, september 28, 2007

mumbojumbo

jag har funderat lite på om jag verkligen ska skriva detta här men eftersom det återkommer i mitt huvud så får det komma ut:

min pappa vill inte längre. vi vet det alla, men som alltid så pågår det små stridigheter. kan man verkligen släppa taget? får man släppa taget? när bör man släppa taget? när upphör den egna individens vilja att räknas in? när ska tidigare önskemål glömmas bort eftersom de inte är aktuella?

jag hade ett långt samtal med en sköterska på sjukhuset för drygt en vecka sedan och det var just om det här. det förutsattes att jag var bojan kring foten och att jag tvingade kvar pappa trots att han inte längre ville. det var ett samtal om när går hjälpen över till att stjälpa och välta individen. frågan var när ska man ge dropp och när bör man låta individen, hur virrig den än må vara, få lov att bestämma och sjuksköterskan hade tankar som faktiskt stämde mycket överens med mina.

även om 60% av tiden ägnas åt att driva in och ut ur medvetande, in och ut genom alla år av minnen, så är där ändå en viss kärna av medvetande. han vet vad han vill och han vet varför han är där. hans personlighet är kvar och emellanåt nästan än mer förstärkt än någonsin.
han till och med sa det till mig för några månader sedan, han är för sjuk för att vara hemma och hans tillstånd drar livet ur hans fru, och det var sådan känsla bakom det att jag vet att det där var inga slumpartade ord, han visste varför han var där och han hade slutit fred med det. han gjorde det för hennes skull och nu ville han bara att allt skulle ta slut.

om man bara frågar och lyssnar så får man svar.

jag är hälsosamma tanten. jag röker inte, jag dricker inte och jag försöker ta vara på livet. jag gör det för att jag vill leva bra och leva bra länge. trots det så tycker jag att pappas rätt att gå på det viset han vill ska respekteras och jag har så svårt att se honom i ögonen numer. han vill inte äta så man ger honom extra kaloririk föda och hoppas att han inte är alltför medveten om att man lurar honom. han ska ju leva och frodas! livet är till för att levas! om inte för hans skull, så för vår och för samhället för så här tar man hand om sina äldre.
jag ser att han är trött, det är inte roligt längre och det är bara korta stunder då han ens kan le. utan Iggy vid min sida kan jag inte få honom att le.
jag vet vad han vill men jag kan inte tillmötesgå det. jag kan bara hälla upp ett glas whiskey åt honom och hoppas att han får försvinna mjukt och skönt utan att långsamt tyna bort.

innerst inne vill jag ta hem honom. låta honom äta och dricka det han vill, och om han inte vill ha något så behövs det inte. inga tvång och inget lurendrejeri. om en 72-årig man bestämmer sig för att sluta leva på det enda sätt han kan, genom att sluta äta, då bör det respekteras.
däremot inser jag att det är en 'ful' tanke som anses vara egoistisk och att det inte är så vi lever våra liv. när jag uttalar den anses jag vara kall och hemsk, men ska jag vara ärlig kan jag inte låta bli att hoppas att när det är min tur att dra vidare, så respekteras min vilja. tyvärr är jag medveten om att så är sällan fallet, är man en god, stark människa ska man förväntas vilja leva för evigt och man bör räddas från döden till varje pris.
men vad är det egentligen vi räddad folk från?

4 kommentarer:

Drottningen sa...

jag håller med dig hela vägen!

Gisela sa...

Mycket mycket läsvärd text. Det var en sån lättnad på ngt sätt när farfar dog, för han ville inte. Varför vara ledsen, egentligen? Klart man blir, men du förstår. Hoppas det blir på det bästa sättet!

Trevlig helg!

The Pale Green Woman sa...

Ja ibland undrar man ju om vi inte behandlar våra husdjur bättre egentligen. När de inte orkar längre hjäper vi dem att somna in.

Studiomannen sa...

Men mina erfarenheter visar att om man vill släppa taget så brukar det gå som man vill rätt snart. Jag pratar inte om vare sig dödshjälp eller självmord nu utan om sjuka människors önskan att slippa sitt sjuka helvete. Eller om änkors/änklingars ensamhet. Det är nog ingen slump att många som förlorar sina äkta hälfter dör relativt kort därefter.

Det finns naturligtvis massor av undantag. En del stackare som lever sina liv sängliggande i åratal. Vadå liv? frågar jag mig också. Det är inte roligt att vara anhörig nu, men det verkar som du har förstått. Du är varken kall eller hemsk. Du har förstått din far. Svårare än så är det inte. Att du inte kan göra så mycket åt det är en annan sak.