en kvinna kan berätta allt om sitt liv, från A till Ö med alla smaskiga detaljer om sin offerroll och det ses som närmast ett hjältedåd. en man kan inte berätta om sitt liv, från A till Ö med alla smaskiga detaljer sin offerroll utan att det anses patetiskt.
när Ulf Lundell skrev om Maria-Pia Boëthius ansåg de flesta kvinnor att det var ganska fult och utlämnande men när Unni Drougge skriver om Niclas Salomonsson så är det starkt och befriande enligt samma skara.
när kvinnor bryter med män som är destruktiva så anses de vara vinnare medans män som bryter med kvinnor som varit destruktiva anses veka för att ha varit med en sådan kvinna.
där är en viss dubbelmoral.
där är också en annan tanke som bör tänkas - är det okej att skriva om folk som kan kännas igen? är det okej att skriva om folk i sitt liv när man är en känd person?
följdfrågan blir naturligtvis om det är okej att läsa om folk som skriver utlämnande om kända människor i sitt liv? skulle du läsa en bok om din granne?
jag har nämligen en liten fundering kring det där och den är just att det känns smutsigt. det må vara en historia mer sann än att gult är gult, men det är ändå en intim berättelse där folk kan kännas igen. människor som haft ett intimt förhållande där de lovat varandra guld och gröna skogar. där de vetat alla hemligheter, drömmaroch rädslor.
är det dessutom inte en väldigt tunn röd linje mellan att återge en händelseutveckling och att hämnas?
jag har slöläst Unnis blogg ett tag för jag tycker att hon för 'rapp i käften' och det är skönt att läsa orden från någon som inte alltid verkar tänka efter före utan bara låter det svada. samtidigt är det som gör att jag gillar att läsa hennes blogg exakt samma sak som gör att jag har svårt för att uppskatta henne som författare - hon styckar sin omgivning. tar del av den, blir en del av den och säljer sedan ut den.
kanske är det dubelmoral av mig, men det är en sak att läsa en privat blogg där folk skriver om sina liv och tankar, och att läsa en bok om folks liv och tankar. en blogg är ett flöde mellan människor medans en bok är stum och betyder pengar i fickan för författaren.
upplagd av schmut @ 12:40
3 kommentarer:
Men misshandlade Boethius Lundell?
Det har jag då aldrig läst om.
Var många år sedan jag läste både "Jack" och "Svensson, Svensson", men någon misshandel minns jag inte.
I övrigt tycker jag självklart att den som blivit utsatt för brott har all rätt i världen att berätta om det i litterär form, även om våldet skett inom familjen/förhållandet.
Jag är trött på allt daltande med våldsamma män. Ständigt får vi höra hur synd det är om dem.
Nu är det tydligen "synd om" killen i Teckomatorp som slängde sin sambo i oljetanken, eftersom hon var så "provocerande". Hur "provocerande" mannen själv varit i ett tidigare förhållande tar naturligtvis ingen upp.
Ständigt är det från de misshandlade männens perspektiv saker och ting ska ses enligt domstolar och myndigheter..
Självklart är det lika illa och oförsvarbart om en kvinna misshandlar och dödar sin sambo.
Men sådana kvinnor anses galna eller psykiskt sjuka.
De beskrivs inte som "helt normala", timida kvinnor som blev provocerade av personer som "inte var helt lätta att leva med."
i båda fallen handlade det även om verbal misshandel och att återge någon i negativt ljus.
kvinnor som misshandlar eller dödar sin man får än oftare benämningen helt normala eller sätts i en offerroll. då letar man likväl brister hos mannen som gör att kvinnan har haft rätt i att ge tillbaka. eftersom kvinnan är i underläge har hon alltid rätten på sin sida och genom att tänka så gör man kvinnor till offer.
de kvinnor som misshandlar/dödar sina män får oftare lägre/mildare straff än de män som misshandlar/dödar sina kvinnor för ofta verkar man tro att kvinnor inte har något våldsamt i sig. det måste ha varit provocerat och att det kan aldrig ha varit planerat.
ex. min moder: flertalet våldsutbrott som varit planerade och av samma art, men det har alltid avskrivits som att hon var en liten kvinna i underläge mot en missbrukande man. även när hon tillslut dödade någon så ansågs det för dråp istället för mord för en liten stackars kvinna som hon kunde väl inte ha sådant i sig?
efter mindre än 3 år var hon ute.
Okej, men om vi inte hade den här "ursäktskulturen"i allmänhet, utan om det sågs som självklart att människor som begick våldsbrott skulle ta på sig skulden och ansvaret för det så skulle ju inte kvinnor som planerar att döda någon och sedan genomför det eller som misshandlar sin man så fort de känner sig provocerade heller komma undan. De borde självklart också ta på sig skulden och ansvaret för det de gjort.
Och om man verkligen tillämpar de nya vårdnadslagarna, och om man dessutom alltid ifrågasätter lämpligheten som vårdnadshavare hos en person som upprepade gånger begår våldsbrott även om det inte är brott mot familjemedlemmar , ja då kommer även många barn slippa växa upp med en mamma som utsätter dem för övergrepp av olika slag.
Det talas inte så mycket om det, men självklart är det lika viktigt att barn som har en våldsam mamma ska ha rätt till våldsfria liv och inte tvingas bo hos eller ´vara ensam med henne.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida