fredag, januari 25, 2008

egentligen är detta för personligt för att skriva om men eftersom personen ifråga varit öppen om sin historia men just nu är för nedslagen för att orka slåss för sin rätt, så tar jag mig friheten att starta ett upplopp. märk väl, inte något upprop, utan ett upplopp. Region Skåne - förbered er!

Anso har mått kasst i många år. flertalet diagnoser, flertalet läkare och än fler kontakter inom vården har gjort att allt varit kaos, men på senare tid blev det lite enklare i hennes liv då hon fick vetskapen om att det finns något som heter DBT. DBT är en behandling som främst inriktar sig på självskadebeteende men som också går ut på att klara vardagen utan att fastna i invanda mönster som drar personen på fel håll.
DBT är ingen nyhet inom psykiatrin men tydligen är en hel del psykologer både blinda och döva eftersom ingen någonsin föreslagit detta som en möjlighet för Anso. informationen om vad det var och hur man kunde få DBT-behandling tillgänglig för Anso kom från
min terapeut.

ett bra tag senare och DBT verkar vara det Anso behöver. hon har skrivit på ett kontrakt som innebär att hon lovar att inte begå självmord samt att inte kontakta DBT-teamet inom ett dygn efter det att hon fallit av vagnen, dvs begått något självskadebeteende. det innebär också att om hon uteblir från ett möte har teamet rätt att kräva att polisen hämtar henne. för att hon ska få hjälp så måste hon alltså hålla sig på den smala vägen.
hon ser ljuset i slutet av tunneln och vi andra märker av en
klar skillnad - hon är stabilare och har inte tydliga sår eller andra märken efter att tagit ut sin ångest på sin egen kropp.
när allt verkar vara på väg mot rätt håll, så löses det upp. en DBT-behandling räknas ta upp mot 2 år men cirka 4 månader efter att Anso börjat sin, får hon beskedet att den kommer brytas. varför? har hon möjligen brutit mot kontraktet, karvat sig i armarna eller försökt begå självmord? nej, hon har följt den smala vägen men Region Skåne bestämmer sig för att dra ner på tjänster inom DBT, vilket innebär att Ansos plats på behandlingen faller bort.
mattan rycks undan och allt kaos som lagts in i garderoben väller ut för det har inte hunnit städas undan, bara gömts tillfälligt.

det här måste Anso slåss för själv, men ibland kan inlägg i bloggar nå de som behöver nås av budskap och då kanske det här inlägget kan vara en tanke att minnas.
av någon anledning tycks inte självskadebeteende tas på allvar inom vården utan ses som ett undantag, något man lätt kan sluta med bara man vill. som att sluta med koffein eller att äta godis hela veckan. man verkar inte inse att det är ett inlärt beteende som är en av få saker som känns verkliga för patienten ifråga. man skär för att känna, glömma, slippa undan. det är egentligen något som kan liknas vid ett beroende. tyvärr är det ett beroende som oftast drabbar unga kvinnor och vem bryr sig egentligen om hur unga kvinnor mår?

1 kommentar:

Gisela sa...

Fan, jag blir så jävla arg.

Verkar som om jag haft tur i sammanhanget, och jag känner mig nästan bortskämd med mina 25 gratisbesök KBT.

Att man ens ska behöva tänka så, jämförande, är ju sjukt. Som om det inte vore en självklarhet att alla fick den hjälpen, eller mer.

Skriv din text som en insändare!