måndag, februari 25, 2008

naivitetens blabb

jag måste erkänna att jag förstår lite varför bloggar droppar av, stänger ner och folket bakom går vidare till nya projekt. vad finns det egentligen att säga som inte redan blivit sagt flertalet gånger och med bättre ordval?

samtidigt känns det som ett ganska dåligt val för då sätter det mig i samma kategori som Magnus Uggla samt Linda Skugge och det är något jag inte kan leva med.

att fortsätta blogga är kanske som att fortsätta klippa håret i samma enfaldiga frisyr, fortsätta köpa kläder på barnavdelningen och fortsätta dricka samma sorts kaffe ur samma kopp. man bildar familj trots att det är världens mest uttjatade projekt och ja, man följer samma röda linje som alla andra gjort. oavsett hur udda man må se ut i en folksamling så har man ändå mer gemensamt med dem än vad man skulle vilja tro.

samtidigt läser jag Bitterfittan och inser till min stora glädje att jag inte kan relatera till tristessen, bitterheten och uppgivenheten. jag öronmärker de sidor som har utomordentligt bra och genomtänkta tankar
"Varför anses det så fruktansvärt provocerande med egoistiska kvinnor, medan det för män snarare anses som ett normaltillstånd?
Någonting måste det väl ändå ha att göra med att vår kulturs religion börjar med en våldtagen kvinna?"
men på det hela så kan jag inte känna igen mig.
"Min bitterfittaförvandling har många orsaker och har sakta pågått under hela mitt liv. Men inget har varit så smärtsamt, så fruktansvärt bitterfittebidragande som att bli mamma. Av alla myter är nog det heliga mammablivandet den mest falska. Den som gör mest ont."
jag har inte nått dit och kanske kommer jag aldrig göra det? mitt liv har bara blivit bättre. från att ha varit förbannat svårt, trist och förgörande så har det bara kunnat gå framåt och uppåt. kanske nöjer jag mig med mindre eller så kanske det beror på att jag vet hur illa allting egentligen kan vara?
jag är väl medveten om att som finfin feminist får man aldrig säga att det kunde ha varit värre, men i sanningens namn är det så. jag vet att man aldrig kan jämföra äpplen med päron men samtidigt är de båda frukter som växer på träd.
kanske handlar det om att man inte bryr sig om att sikta mot stjärnorna för att man är förbannat nöjd med att ha nått till trädtopparna? kanske ligger det hela i var utgångspunkten ligger?

och just därför borde jag fortsätta blabba in public. inte bara för att jag är den enda som kan få in Magnus Uggla, Bitterfittan och fruktträd i samma post, utan för att jag egentligen är förbannat nöjd med vad jag har. även om jag ser skillnader och nyanser, så är jag glad för att jag iallafall har något att titta på.


(båda citaten från Bitterfittan av Maria Sveland)

Inga kommentarer: