onsdag, april 16, 2008

avs : en av de jobbiga ungarna

eftersom jag höll på att börja koka när jag skulle skriva en kommentar är det lika väl att jag tar hela kommentaren här istället för att besudla bloggarens kommentarfält.
vad som fick mig att se rött var följande:
"Ibland blir jag bara så trött på att vara en argbigga, en tjattant och en surkärring på förskolan. Men när det finns barn som inte lyssnar, inte vill lyssna, skiter i vad jag säger, säger till en "jag önskar att du skulle dö" och sen sparkar en blir jag arg. Riktigt arg. Pågen i fråga som säger de hemska sakerna och sparkade på mig fick en rejäl utskällning idag. Jag har aldrig varit så arg på förskolan förr. Jag tror att jag tillochmed skrämde de andra barnen så arg jag var. Och inte bara jag fick höja rösten rejält, nej A som jag också jobbar med fick göra det samma bara någon stund innan till samma barn."
från "Idag sparkade ett av..." -Raur.se
min första tanke är att om man ser det så här, så bör man kanske inte jobba med barn. ser man inte anledningarna och den röda tråden utan fokuserar på problemen, så är man på väg i fel riktning.

de barn som är mest ut(åt)agerande är oftast de som behöver uppmärksamhet och hjälp allra mest.
det handlar inte om att de inte vill göra saker, utan att de inte fått chansen att veta att deras vilja räknas utan de har behövts slåss för att synas, få uppmärksamhet och över huvudtaget klara sig. utskällningar hjälper inte mer än för att öka ilskan och utanförskapet. det blir bara ännu ett rött kryss i kanten gentemot mänskligheten.

dessutom, genom att låta irritationen över ett barns beteende synas inför de andra barnen, så visar man att det är något fel på det här barnet. det är inte bara en händelse utan ett upprepat av ett barn - det är barnet det är fel på. vad barn lär sig i tidig ålder kommer att sitta fast och det barnet som stämplats som jobbigt kommer ha svårt att ta sig in i gemenskapen igen.

jag vet inte hur många vuxna som stämplade mig som jobbig, enerverande, våldsam, smutsig, pinsam etc, men de var helt klart i majoritet. hade de istället fokuserat på varför jag var som jag var istället för att tänka hur jobbig och trist min närvaro var, så hade man kunnat komma till en lösning istället för att låta alla åren i förskola och skola trilla förbi. det hade dessutom säkerligen gjort under för min själkänsla som till slut var plus minus noll.

23 kommentarer:

Emma sa...

detta är ett intressant ämne men i raurs fall tycker jag att hon agerade rätt. när ett barn sparkar/slår en annan människa så måste man ingripa. det stämmer bra att man inte bör låta sin irritation synas inför andra barn men det går inte alltid att undvika.

mammajobbar sa...

Fruktansvärt opedagogiskt. Tänkbart karriärbyte för Raur är kanske hunddagis? Nej förresten, även hundar kräver en viss finess, jag tror akvariefiskar skulle vara lämpliga. Ingen större begåvning krävs av skötaren som kan vara go och glad hela dagen.

Nej nu var jag kanske stygg, men jag blir förbannad på folk som helt enkelt inte gör sitt jobb. Särskilt när de jobbar på förskolan. Så det bjuder jag på.

Raur sa...

Jag förstår helt klart din tanke men ett barn som blivit tillsagd tre gånger om att dennas uppförande inte accepteras (alltså inte att barnet inte accepteras utan vad detta barn gör) och detta barn fortsätter med att uppföra sig illa tycker iallafall inte jag att detta uppförande ska få fortgå och visa de andra barnen att det är ok att uppföra sig så utan uppförandet måste tyglas.

Sen är det klart att man måste leta efter orsakerna bakom varför barnet uppför sig så illa som det gör. Att nå roten av problemet är ett måste. Men innan man gör det, vilket oftast är en lång process och inget som dyker fram på en minut bara genom samtal med barnet eller föräldrarna, så måste man hämma det destruktiva beteendet, sätta upp hållfasta regler och såklart berömma när de går bra :)

Jag tror att det i detta fallet handlar om att barnet inte har några fasta regler hemma där det blir en konsekvens om denna regel bryts och gör därför som denna vill utan några som helst hämningar. Vad vi försöker erbjuda på förskolan är gränser (som i sin tur ger trygghet) som gör att barnet vet var denna står och vad som får göras och inte får göras. Om ett barn har fasta regler att följa upplever jag att detta blir mer tryggt eftersom det vet sin plats och vad som förväntas av en :)

mammajobbar sa...

Fasta regler och gränser är jättebra och precis vad barn behöver, säkert otroligt befogat i detta fall. MEN så rejält arg så att man skrämmer till och med de andra barnen, det ÄR inte proffsigt. Det ger inte trygghet. Det blir dels skrämmande och utan någon som helst positiv effekt, dessutom, vilket nästan är det värsta, är det ett utpekande av barnet precis som schmut skriver.

Det finns tusen andra sätt att sätta gränser än att skrika åt barn så de blir rädda.

Joshua_Tree sa...

I allt det här måste man väl också komma ihåg att även lärare är människor? Det är inte bara elever som har behov, utan även lärare. Jag undrar ibland vad en arbetsmiljödomstol skulle säga om en annan arbetsplats såg ut som lärarens.

Därmed inte sagt att det är pedagogiskt rätt att gorma, men alla människor kan brista. Är det dessutom fråga om en elev som brukar våld mot en annan så har man, anser jag, en skyldighet att ingripa, även bryskt om så behövs, för att stävja och för visa att det inte är ok.

Ska vi kräva att lärare ska vara övermänskliga och alltid agera korrekt ska de ha betalt därefter.

schmut sa...

->raur: jag tror inte att ett sådant litet barn kan vare sig förstå en tillrättaviselse eller ta den till sig när det sker så. det stärker bara känslan av utanförskap och att ingen ser en. för att bli av med problemet måste man ta reda på orsaken. det är som att ha tuggummi i håret, du kan säta på en mössa så att det inte syns, men tuggummit är ändå kvar.
ett litet barn som saknar stabilitet hemma behöver inte regler och ramar, utan förståelse för att sedan kunna ta till sig vad som lärs ut. börja på fel håll och det kan inte redas ut.

->joshua tree: detta gäller förskolebarn, dvs dagisbarn.

Evelina sa...

Jag blir lite oroad över vad du skriver om detta,du var inte på platsen om jag förstår rätt? Jag tycker inte man kan klaga på hennes agerande utan att varit med,att hon säger att hon gormade på barnet betydet det ju inte att du vet "hur" hon gormade. Vissa skricker hlasen av sig vissa höjer rösten,det är olika. Sen även om hon röt till,så tycker jag hon gjorde rätt.
Hade mitt barn upprepande betett sig illa och sen sparkat,hade jag velat att don tillrättavisade på ett sätt barnet förstår,förstår barnet inte när man säger till den lugnt och tyst första 3 gångerna lär den inte förstå den fjärde heller.
Men det är min åsikt,som sett hur barnen beter sig värre och värre i lägre ålder. Jag skäms över vissa föäldrar i sverige,dom uppfostrar inte sina barn rätt.

Katarina sa...

Jag måste bara fråga, har du någon som helst aning om hur det är att arbeta med barn på skola/dagis? Barn uppför sig oftast lika illa om inte värre när de är där jämfört med hemma. De har många andra barn att hävda sig över vilket de inte har hemma och det gör att i många fall så kan vissa bli mer bångstyriga och behöver tillrättavisningar.

Jag anser att Raur gjorde helt rätt i sitt agerande. Jag hade deffintivt velat se dig agera i en sån situation där du säger till och säger till ett barn att han ska sköta sig å vara snäll å trevlig men som säger till dig att han vill att du ska dö och sen sparkar på dig. Hur glad och positiv hade du varit då? Du tror inte att det hade snäppt för dig? Vad hade du gjort som mamma om du hade haft ett barn som hade gjort exakt samma sak?

Om det är någon som ska ha en oförskämd kommentar eller hur man nu ska uttrycka det så är det väl du just eftersom du klankar på någon som iaf stod upp för sig och sitt yrke. Ett yrke som i dagens läge verkar få ta den mesta skit å inte har någon som helst befogenhet att göra någonting.

Sen märks det faktiskt verkligen att många barn idag har föräldrar som är 70 och 80 talister. Barnen på 70-talet uppfostrades mer som "fria själar" och vill att deras barn ska vara de oxå. Vilket oftast resulterar i att de har ett barn de inte alls kan kontrollera just eftersom de inte satt några som helsta gränser alls. Ett barn skall ha gränser, och sätts det inga hemma så måste det sättas gräser där barnet iallafall spenderar halva sitt dygn, vilket oftast är på förskolan eller på dagiset.

Raur sa...

schmut: Barnet i fråga är sex år gammalt och jag anser att detta barn kan förstå en tillsägelse, speciellt då denna kan säga "men det struntar väl jag i" när man säger till barnet.

Em sa...

Inte sällan är det barn med liknande beteende som har någon form av dysfunktionella hemförhållanden. När jag jobbade med barn som bevittnat våld i hemmet, och/eller själv blivit utsatta för våld - var det exakt såhär de betedde sig.

Men visst är man bara människa, och måste få bli arg.

LitetBus sa...

Jag tycker att Raur agerade helt rätt. Barn behöver få höra ett NEJ och att dom inte kan bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser. Helt absurt att man inte ska kunna säga till dem på skarpen.

schmut sa...

jag har jobbat med barn och jo, jag har barn.

->katarina: "Om det är någon som ska ha en oförskämd kommentar eller hur man nu ska uttrycka det så är det väl du just eftersom du klankar på någon som iaf stod upp för sig och sitt yrke. Ett yrke som i dagens läge verkar få ta den mesta skit å inte har någon som helst befogenhet att göra någonting."
skämtar du med mig eller? vad är det för befogenhet förskolelärare aknar? att få aga?
om man känner att man måste stå upp för sig och sitt yrke inför ett barn som inte ser skillnad på jobb, hobby och tvprogram, så bör man nog ta och tänka efter. när man jobbar med barn, är man där för deras skull och inte för att få självbekräftelse.
vill man bara ha fina dagar med gulliga barn och inte låta de jobbiga ungarna ta ens tid, så borde man kanske ta jobb på Disneyworld.

->raur: ett barn förstår att det blir tillsagt men oftast inte varför. gränsen mellan vad de gjort och vad de är, är hårfin. kommer man från ett slaskigt hem så är man van vid att lägga allt på rygg, vad man gjort är vad man är. får man inte den trygghet och kärlek som behövs för att kunna väga upp en tillsägelse så blir det en negativ spiral.
det handlar inte om att låta barn springa fritt utan att arbeta med barn. om ett barn har blod på fingrarna letar du väl upp källan och svabbar bara inte bort stänken? det gäller även beteende.

Katarina sa...

Näe, man ska inte slå barn, det är aldrig ok att ens slå någon annan levande organism enligt mig. Men det är väl kanske bara jag de då lr? Just eftersom det ändå verkar som om du tyckte att det var ok att denna 6-åriga pojke får bråka och förstöra för alla andra för att sedan ge sig på och sparka på en av sina lärare.
Näe, det jag anser är att en lärare iaf ska ha befogenheter till att säga åt sina elever på skarpen och tillrättavisa dom, men deffinitivt inte med våld.

Men du som nu är mamma hoppas jag ju verkligen att du lär dina barn att det inte är ok att bråka med de andra barnen i sin klass, sparka på sina lärare och liknande saker.

Just eftersom det är sånt man skall lära sig hemma. Men vad händer då när ingen lär en sånna saker hemma?
Jo, just som det gjorde nu i detta fall, att man inte lyssnar på när läraren säger till en upprepade gånger.

Jag kan säga att jag har umgåtts med många "jobbiga, enerverande, våldsamma, smutsiga, pinsamma" å vette tusan allt i skolan, de funkar lika bra, men aldrig hade vi iaf nån som gav sig på sin lärare på det sättet. Verbalt, ja, men aldrig fysiskt.

Katarina sa...

Om föräldrar inte kan uppfostra sina barn till att bli bra medmänniskor så måste ju någon göra de, eller hur? Alla behöver en fast person i sitt liv. Och vissa behöver deffinitivt en fast hand som kan leda dom.

Säg den mamma eller pappa som aldrig någonsin höjt sin röst mot sitt barn som inte lyssnat och som tillsist blivit våldsamt.

schmut sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
schmut sa...

(den raderade kommentaren är min. syftiningsfel)

->katarina: du verkar missa den röda tråden: jag pratar inte om att det är fel att lära barn rätt och fel, utan att man måste tänka efter före. alla barn kan inte behandlas efter en och samma mall.
det här barnet beskrivs i negativa ordalag som någon som förstör för alla på dagis gång på gång. det sägs vara ett barn inte vill lyssna. språket som beskriver barnet säger mer om omgivningens reaktion än vad man skulle kunna tro.
man har redan pekat ut barnet som någon som är jobbig, svår att förstå, våldsamt etc istället för att inse att det är kännetecken på ett barn som med all säkerhet inte har ett bra liv. asocialt och våldsamt beteende hos barn är tecken på att något står fel till och att inte fokusera på varför saker sker istället för att de sker, är meningslöst.

inte bara det utan för att ett sådant bemötande mot ett barn som redan känner sig helt utanför, bara förstärker känslan av utanförskap. för att kunna ta och acceptera en stark tillrättaviselse (inför alla) måste man veta att man även har något gott att komma med och det har man inte om man kommer från ett otryggt hem.

Emma sa...

Jag tror faktiskt att i detta fall att barnet som raur höjde rösten åt absolut förstod vad han/hon hade gjort för fel.

Katarina sa...

Ja de e ju de jag tror å. Barn förstår betydligt mer än vad man igentligen tror faktiskt.

Anonym sa...

Men seriöst, du predikar "fortsätt du sparka för det är okej bara för att du behöver uppmärksamhet"... inte konstigt att ungar beter sig som dom gör och dödar varandra på gatorna som äldre. Någon jävla tillsägelse får dom fanimej ta.

Anonym sa...

men seriöst anonym, kan du inte läsa?

sanna sa...

Märkligt att folk läser så slarvigt.. Jag tolkar det som att schmut önskar att man försöker hitta ett sätt som fungerar och hjälper situationen för samtliga, istället för ett sätt som inte gör någon nytta. En skarp tillrättavisning är uppenbarligen inte till någon hjälp eftersom barnet fortsätter med sitt beteende även efter flertalet tillrättavisningar/gormningar. Jag tycker att schmut verkar ha en otroligt bra inställning, hon verkar vilja se till barnets behov och anledningarna till varför barnet inte mår bra istället för att bara skrika på barnet och på så vis bekräfta barnets känsla av att inte duga.

Det går nog inte att göra så mycket mitt i den bråkiga situationen, men genom att uppmärksamma att ett barn inte har det bra kan man hitta sätt att hjälpa barnet att bygga upp en självkänsla över tid.

Ja, det är svårt att inte ta det till sig när någon är provokativ, men om man kan se intentionerna bakom och minnas att det faktiskt är ett barn - och att man själv är vuxen - kanske man kan låta bli att ta en sak personligt (när grunden till det verkligen inte är det minsta personligt). Det är synd att även lärare och dagisfröknar har så låg självkänsla att de inte kan ställa sig utanför och se till barnens bästa.

Anonym sa...

Men, gud.. vad löljig du är. Ungar som inte uppför sig skall banne mig få veta sin plats!! Raur var ju oerhörd mild i sin utskällning.. då får ungen vara glad att den inte möt mig. Jag skulle låst in skiten! Uppför dig, eller bli utanför.. det är bara för ungarna att välja. Usscch, hatar tjatiga, högljuda och ouppfostrade problembarn!

Anonym sa...

Klockan 16 april, 2008 22:22 , Joshua_Tree sa...
I allt det här måste man väl också komma ihåg att även lärare är människor? Det är inte bara elever som har behov, utan även lärare. Jag undrar ibland vad en arbetsmiljödomstol skulle säga om en annan arbetsplats såg ut som lärarens.

Därmed inte sagt att det är pedagogiskt rätt att gorma, men alla människor kan brista. Är det dessutom fråga om en elev som brukar våld mot en annan så har man, anser jag, en skyldighet att ingripa, även bryskt om så behövs, för att stävja och för visa att det inte är ok.

Ska vi kräva att lärare ska vara övermänskliga och alltid agera korrekt ska de ha betalt därefter.

Jaaaaaaaa detta var det bästa jag har hört och detta stämmer fullständigt braaaaaaaa
Mvh/pedagog på förskolan