tisdag, september 02, 2008

jag har gått hit

det är snart ett år sedan pappa dog. samtidigt som det känns som om det var igår, så är dagen en helt annan än den var då. även om jag använder samma kaffekopp och får samma förbannade spam-mail, så märker jag på de små detaljerna kring mig att tiden gått. Iggy är en annan tjej, jag gör något annat med mitt liv och många bekanta/vänner föll från.
kanske har jag förändrats mer än vad jag tror, eller är det så att folk hade andra tankar om mig?
the fog
en sak som en hel del ifrågasatt är hur jag kunde gå ifrån att vara bittra lilla maskrosbarnet och bli mys-mjuk hippie, och om det inte bara var en enkel väg ut?
det är en en kliché, men så sann - döden är definitiv.
vad som var kan aldrig revideras och frågor kan inte besvaras. jag mår bättre av att acceptera, så jo, det
var enklare att lappa, laga och fortsätta använda än att springa skrikande efter ett nytt liv. det handlade dock inte så mycket om minsta motstånd, som om att jag faktiskt har ett bra liv nu och jag måste vårda det.
den bittra tjejen, jo, hon finns där inne men hon har samtidigt insett lite mer hur det är att vara vuxen och vad man kan tänkas ha för förväntningar på sig. att alla val som folk gjort kanske inte är så mycket val som att ha blivit vallade in i en fålla. livet är inte alltid en öppen äng full av stigar som bara väntar på att bli valda. ibland är vissa stigar så nednötta av dagligt slitage att de ses som vägar.

en del i min närhet ifrågasatte varför jag inte bestred allt och alla. claimade allt som mitt eget och gjorde mig ovän med allt och alla, för vad hade de egentligen gjort för mig? jag borde ha sett till att få ett vardagsrum fullt av mahogny bara för att?!
svaret på den tanken är enkel - hade man trott det om mig så har man nog missuppfattat mig från början. jag har inte varit den jag varit för att vara en nagel i ögat, utan för att det har varit mitt enda sätt att överleva.

jag gick istället vidare från det hela med ett inre lugn. det låter nog otroligt hippie, men det är sant. jag hade inte tillbringat den där veckan i Ystad om det inte var för att jag faktiskt ville och kände att det var något jag måste göra för min skull.
allt det svåra löstes upp när vi hade vårt samtal och förstod allt som missförståtts. månaderna som som kom var en bonus. något jag aldrig trott jag skulle få.

har jag någon ånger och några val jag önskar ogjorda?
jo, att jag gick hem den där sista gången i september. att jag fick sådan panik över att inte kunna förstå vad han sa och att veta att jag aldrig nog skulle kunna mer, att jag inte följde min impuls att krypa upp i sjukhussängen hos honom, utan jag sa Hej då och gick hem. allt annat - nej. uppsagda bekantskaper, släktingar bortplockade från speed-dial och att ändra sitt liv 180 grader - nej. det var allt igenomtänkta val och saker som fortfarande känns bra. jag hade inte varit här nu om jag inte gått hit.




(Andreas - mina cd-skivor! och du, jag pluggar ju i Malmö, fika?
Lotta - jo, jag vet, fotona. jag måste köpa ny scanner....)

1 kommentar:

Studiomannen sa...

Det är mycket möjligt att du agerar på impuls ofta, men på mig så låter det som att de val du gjort har vuxit fram under lång tid och därmed är genomtänkta.

Jag är själv en oerhört snabb och impulsiv människa och det är definitivt inte alltid av godo.

Önskar att jag kunde tiggt till mig lite av din klokskap.