tisdag, september 16, 2008

inga gröna gräsmattor, bara grönsaker

food not lawns är något som legat och bubblat i bakhuvudet på mig (även om bokmslaget mest påminner om hemkunskapens tristessfyllda böcker) och ju mer jag tänker på det desto mer vettigt är det:
varför ödsla tid, energi, pengar och vatten på att ha en fin grön yta som ingen får beträda när man kan använda samma yta till att ge sig själv vitaminer, mineraler och livsglädje?
låter det något hippie? det är något hippie men samtidigt är det något yuppie för det handlar ju om att tjäna in pengar. det är en investering om något!

nu har jag ju visserligen ingen egen gräsmatta mer än den ogräsmattan som gästar min odlingslott, men den är mest använd som gång mellan de olika minimala trädgårdslanden. jag har aldrig riktigt förstått meningen med att ha en minituöst skött gräsmatta som ingen får beträda. ska det anses vara ett konstverk? är arbetet bakom det besläktat med bonsai-trädets tuktande?
jag tror mer på att leva och härja runt.

så nu är frågan, ska jag låta resterna av min gräsmatta få bli grönmassa eller kanske lavendel-kantad stengång? lökkantad grönmassa?

1 kommentar:

lisa sa...

jag tror att man inte behöver mer ä max en kvadratmeter gräsmatta. det ska få plats en låg stol, och man ska kunna ha fötterna i gräset när man sitter i stolen. Mer än så är överkurs. (Själv har ajg än så länge nästan 300 kvadrat gräs, men jag får väl ta och skaffa många stolar och bjuda in ett gäng.)