tisdag, oktober 14, 2008

skammen väger mer än ifrågasättandet

jag har alltid trott att det varit praxis att närstående till kriminella eller andra dömda för grov kriminalitet/våldsbrott inte kunnat jobba inom säkerhet. om inte praxis, så iallafall en outtalad regel.

bakgrunden till detta är att jag efter gymnasiet var intresserad av att söka jobb inom Securitas men fick höra att det inte vore lämpligt med tanke på min familjehistoria. även om jag inte var en säkerhetsrisk, så fanns det människor nära mig (som kunde ha band till yrkeskriminella) och som kunde öva påtryckning.
det är egentligen en ganska lång kedja av kanske, kanske, kanske och en oerhört negativ syn på kriminalvården eftersom den verkar förutsätta att nya band knyts innanför murarna, men på sätt och vis verkade den rimlig.
kanske mest verkade den rimlig på grund av skammen.
även om jag är ren som en nyponros, kanske inte en särskilt väldoftande sådan just nu, så bär jag ändå det med mig. ett kanske, ett what if....?
jag vet ju vad som har hänt, sett allt trappats upp och vet att 50% av mig kommer därifrån. lägg till miljö/social prägling och att jag hållt tyst i alla år, och skammen är större än någon stolthet jag någonsin haft.

så jag har aldrig sökt jobb inom säkerhet eller kriminalvård.
därför blev jag förvånad över rubriken i Sydsvenskan

och att den gavs bästa platsen på Sydsvenskans sida. att en kvinna förlorar sitt jobb för vad hennes familj gjort med sina liv, det var inte bara något vi förväntades läsa utan även något vi skulle bli upprörda över.
sedan inser jag ju att det handlar bara om skam och att innerst inne vet jag att det är inget jag tror på.
även om
hon aldrig skulle få komma nära min dotter, min plånbok eller mitt hem, skulle jag lita på min bror som min förmyndare. rikets säkerhet på hans axlar? visst.

så det handlar om självkänsla och skam.
jag känner mig inte lika fin, duktig och okej som alla ni andra. jag bugar och bockar, leker piga och tar på mig extrajobb. hjälper alla pensionärer jag ser och ser till att det alltid är röd gubbe innan jag går över gatan. ser till att växeln är jämn, visar väskan och ler alltid mot kassörskan.
jag är en del av henne, jag ser ut som hon och jag känner vissa beteende hos mig själv, och det kommer jag alltid känna ett behov att ursäkta mig för.

jag undrar inte om den känslan och reaktionen är vanligare hos familj till kriminella/dömda än känslan av indignation?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Texten är så liten så det krävs nästan förstoringsglas för att kunna läsa den.

Sedan är den ska texten vara sammanhängande, flytande och i meningar.

Förbättra texten så att man kan läsa den.

schmut sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
schmut sa...

se det som en hint:
kan du inte läsa texten så finns billiga läsglasögon på Statoil för 99:-.

Ursula sa...

Eller oxå kan Anonym lära sig att man kan förstora texten via Visa i webbläsarens meny! Jäkla korkade, anonyma fegis - som dessutom inte själv kan skriva sammanhängande ens i sin korta kommentar!

Schmut: Jag har inga som helst problem att läsa och förstå vad du skriver! Skriv på, bara!

Sulla sa...

Känner igen det där med skam. Ingen i min familj har varit kriminellt belastad, däremot har jag (nära) vänner som är det. Jag har även ett utseende som ofta får folk att tro det värsta om mig. Så jag får anstränga mig för att bete mig extra bra, extra snällt, extra intelligent för att folk ska ta mig seriöst och för att jag inte ska känna mig helt utdömd.

Inte helt kul alla gånger. Jag kan dock inte undvika att känna att det har gett mig många viktiga erfarenheter som människor i allmänhet verkar sakna men det hade ju varit roligt om man kunde ha lärt sig det på något annat sätt som var/är mindre skadligt för ens självkänsla. Typ.