onsdag, november 05, 2008

hej hej utopi

att barn inte borde vara mer än 40 timmar på dagis är inte ett helt ovanligt påstående och det är väl få som rynkar på ögonbrynen över det. däremot vet de flesta att det är svårt att lösa praktiskt. arbetar man heltid så är man redan uppe i mer än 40 timmar iochmed luncher och raster. lägger man sedan till pendlingstid så närmar man sig 50 timmar i veckan.

flertalet föräldrar löser det genom att låta släkt eller vänner hämta emellanåt. andra söker jobb som gör att båda föräldrarna inte jobbar samma tider och på så vis kan ha barnet hemma längre.
är man däremot föräldrar utan kontaktnät eller ensamstående förälder, så sitter man i en svårare situation. tackar man ja till att arbeta de lagstadgade 75% istället för 100%, så tackar man även ja till att leva på 75% av sin inkomst. har man redan små marginaler så är det inte möjligt.

vill man kan man ta till den pubertala responsen,
har man inte råd ska man inte skaffa barn, vilket någon alltid gör men vi vet ju alla att livet kan förändras på 2 sekunder. inget är ristat i sten.
dessutom skulle det bli en intressant befolkning om arbetarklassen fick utesluta familjetankarna ur sina framtidsdrömmar bara för att de kanske inte skulle komma att ha råd
om ifall att.
"Hur ska dagarna kunna kortas? Många föräldrar jobbar ju heltid och pendlar långa sträckor till och från jobbet?
– Hur det ska lösas måste varje familj tänka ut själv. Det finns kanske släktingar som kan hjälpa till. Och med de skattelättnader som regeringen beslutat om finns det utrymme för åtminstone en förälder att sluta tidigare. Bor man sedan i en kommun som sänkt kommunalskatten ökar den möjligheten ännu mer.

Hur ska ensamstående föräldrar göra?
– De behöver stöd och hjälp. Och de får tänka efter. Är man ensamstående mamma finns det trots allt en pappa som har ett ansvar. Men vi kan inte tala om hur problemet ska lösas. Det vore planekonomi. Det får föräldrarna lista ut själva."
från Sydsvenskan

jag vet inte riktigt vad moderaterna har för dold agenda, men det verkar som om det finns något som inte sägs. kanske är tanken att bara de välbärgade ska föröka sig eller så vill man kanske mota tillbaka kvinnan till spisen för att trygga barnens framtid samt minska trycket på arbetsmarknaden. en liten envis djävul säger mig att det senare inte ligger alltför långt ifrån sanningen.

1 kommentar:

Anna sa...

ser man på det i ett historiskt perspektiv så har ju tillgången på barnomsorg styrts mer av arbetsmarknaden än av behovet. Kvinnor är helt enkelt arbetskraftsreserven och i bistrare tider vill man nog mota tillbaka kvinnan till spisen för att få snyggare arbetslöshetssiffror.