fredag, januari 02, 2009

mod


I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psyk­akutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och docenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskrisar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer.

Ofta ensamma. Oftast ensamma.
Ann Heberlein, citat från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, i Sydsvenskan

psykakuten som nämns i texten ligger 5 minuter ifrån mitt hem men jag har aldrig varit där. inte för att det inte funnits tillfällen då jag tänkt tanken att jag inte bara borde utan att jag måste, men jag har aldrig haft modet. det är kanske inte något man förknippar med psykakuten, mod, men det är det som behövs. att lämna allt man har och mest av allt, allt man är, och överlämna sig till psykvården. om än så bara för stunden, så är det ett utsatt läge. man blottar allt för okända men även för omvärlden. man outtar sin sjukdom genom att gå dit.

sommaren 2007 önskar jag att jag hade haft modet för kanske hade det gjort 2 kaotiska månader mer hanterbara, men jag saknade modet. istället kokongade jag mig. antecknade alla känslor och tankar. emailade alla läkare och terapeuter jag haft kontakt med och bad om hjälp.
några månader senare hade jag fått hjälp, en ny diagnos och nya mediciner. slutet gott, allt gott, allting i pillerform. jag kan dock inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade gått till psykakuten. hade det hjälpt mig där och då?

kvinnan vars bok citatet ovan kommer ifrån har samma sjukdom som jag och jag tror att jag måste läsa den för att finna alternativa vägar till ett frisk(are) leverne. vad som fungerar för mig just nu känns som en tillfällig lösning. något som fungerar för att jag just nu är i ett mellanläge.
i nuläget har jag inte träffat min läkare på månader. min terapeut på ännu längre. den förra vill jag helst bara se för mina recepts skull. den senare kan jag känna behov av att se men vad jag inte känner är ett behov av är känslan jag får efter att ha haft en session - helt bedrövad. man borde känna sig upplyft och att man är på väg någonstans, men 45 minuters reflekterande över mitt mående och vilka fällor jag bör undvika, ger motsatt effekt. jag blir rädd för mig själv och ifrågasätter allt jag är och står för.
vårdkontakt blir lätt ett sätt att gräva ner mig i sjukdomen. att istället för att gå sakta men säkert börjar jag trippa fram, livrädd för att ramla.

kanske kan Ann Heberleins bok hjälpa mig hitta nya sätt att se på min situation utan att jag fastnar i ett sjukdomstänkande. det är förhoppningen.



edit:
även DN har uppmärksammat Ann Heberlein och hennes bok.
deras artikel låter även en inte helt ovanlig reflektion kring bipolär sjukdom komma fram - att allt inte är så svart på vitt utan är ibland väldigt grått och ibland helt osynligt. det kan vara väldigt svårt för omgivningen att se vilket läge den sjuke är i men även svårt för den sjuke att förmedla vad som händer.

"- Skulle jag beskriva mitt grundtillstånd just nu är det depressivt, men jag kan också skifta väldigt mycket över en dag, vilket jag tror är förvirrande för människor. Det är också oerhört svårt för mig. Jag försöker berätta för folk i min omgivning att jag mår väldigt, väldigt dåligt just nu. Samtidigt kan jag sitta i "Carin 21.30" och glänsa. Om en människa ser det tror hon kanske att jag ljuger, men det gör jag inte. Så snabbt skiftar det. Jag känner mig ofta som ensammast i världen, för jag kan inte förmedla det här."
Ann Heberlein i DN


7 kommentarer:

Anonym sa...

jag var inne på psykakuten, men jag blev friskförklarad med det samma.

schmut sa...

det är ungefär i stil med det jag fått höra av vänner som varit där - de får vända i dörren. iallafall så länge de inte är våldsamma mot utomstående.

favoriten var när en läkare skickade hem en självmordsbenägen vän med tipset : ät färre kolhydrater.

frkf sa...

Jag har samma upplevelse av terapeuten och behöver en hel dags retreat för att bli återhämtad. Men det är tydligen så det ska vara? Det sägs vara ett tecken på att processen kommit igång.

Jag får tvinga mig själv att gå dit en gång i veckan(med ivrigt puffande från boendestödjarna). Det är lika jobbigt varje gång. På sista tiden har jag dock märkt en viss förändring i mina tankebanor och värst av allt - jag har börjat förstå hur andra människor tänker.

Låter kanske knäppt - men det är skrämmande att börja se med nya ögon.

Sofia sa...

Jag tycker nog att du var modig ändå den där sommaren 2007. Det finns inget fel sätt att rida ut en storm, och ut kom du ju, eller? Bara till en annan sida? Hur som helst, att orka skriva och emaila och söka kontakt är också att söka hjälp.

schmut sa...

->frkf:
du har boendestödjare? jag har funderat lite på att försöka få det. just något reguljärt som ser till att om jag trillar, så klarar jag ändå vardagen.
samtidigt så tycker jag inte att det är så illa att de alltid behövs. men, som sagt, det skulle nog underlätta. dock har jag hört att det är svårt att få?

Maria Byström sa...

*peppkramar*

KSK sa...

Bra text, känner igen mig i mycket. Psykakuten har enligt mig sämre rykte än vad de förtjänar. De gånger har jag mått som allra mest åt helvete har de räddat mig. Visst, ett par veckor inlagd på en psykiatrisk avdelning är inte så roligt och kanske känns förnedrande, men det är också en lättnad att bara få släppa allt och låta någon ta hand om en.
Hur som helst, läsvärd blogg.Tack.