onsdag, februari 04, 2009

gråskalor

jag läser om att Ann Heberlein insett att hon måste trappa ner för att må bättre men samtidigt kan den bipolära tjejen i mig inte låta bli att undra om hennes tillstånd är på väg att svänga? från djupaste mörker till snabbaste frenesi när man är oövervinnlig och ser allt med klarhet? bipolär sjukdom är ju inte ett så svart/vit tillstånd som termen manodepressiv kan få en att tro, utan den rymmer ju flertalet gråskalor.

det är ju också ett av problemen med sjukdomen. ett av problemen det sällan pratas om. att man som bipolär, eller närstående bipolär, tolkar varenda tanke som ett steg på väg. antingen ifrågasätter man vad som känns eller så glider man på vågen.
att man stiger upp klockan 6, diskar, sätter på tvätten och har kollat emailen innan 7 kan verka normalt men är för en hel del något som kan få en att ifrågasätta vart man är på väg.

för Heberleins skull hoppas jag att hon har rätt och att hon sett ett ljus i slutet av tunneln och inte bara hypomani på väg mot mani.

1 kommentar:

babyborderline sa...

Jag håller med, du har så rätt, det är ju det, att vi hela tiden är på väg någonstans. Och analyserar minsta vink om man är på väg att svänga. Man kan inte längre vara bara glad utan då är man hypoman, blir man ännu gladare ja då är det mani direkt...

Och ja, inga gråskalor här. Vi är randiga, svart-vita. *le*