torsdag, april 30, 2009

kött och blod?

(Om) någon i min närhet inte skulle kunna föda barn så är min första tanke att visst, de får gärna låna min kropp. Därför blir jag lite konfunderad när jag läser en artikel vars namn är Hon vill föda någon annans barn - namnet ger (mig) en känsla av att man ska bli förvånad över hennes val.
Däremot blir jag förvånad när jag läser en intervju med ett föräldrapar som ska använda sig av en surrogatmamma:
"Johan säger att det känns viktigt för honom att vara biologisk pappa. Och kanske än mer viktigt som situationen är nu.
Trots den jobbiga processen har paret ändå inte tvivlat på om de skulle fortsätta. Att i stället adoptera ett barn ser de inte som ett alternativ.

– Alternativen att adoptera och att använda en surrogatmamma är inte ens jämförbara. Vi har ju valt varandra och man ser ändå framtida barn framför sig när man tänker på det, säger Anna.

– Det ligger nog för de flesta, naturligt, att vilja ha biologiska barn. Jättekul att kunna se sig själv i barnen och hela den biten, säger Johan"
Jag måste erkänna att jag förstår inte suget efter just ett biologiskt barn. Ett barn blir ju varken mer eller mindre ens eget för att arvslanlag är inblandade. Iggy är mitt biologiska barn men jag tror inte jag känner mer eller annorlunda för att hon legat i min mage. Vårt band bygger på våra minuter, timmar och dagar tillsammans. Att jag burit på henne i 40 veckor gör bara att jag haft ett band till henne längre än om hon varit adopterad. Det handlar bara om tid, inte om vad som är genuint.

Däremot står det klart att adoption är något för folket med pengar.
Provrörsbefruktning exempelvis faller under högkostnadsskyddet medan (mig veterligen) adoption får betalas ur egen ficka. Man kan visserligen söka pengar för adoption hos Försäkringskassan men då handlar det om ett mindre bidrag.
Att adoptera barn ska kosta så fruktansvärt är något som förvånar mig eftersom adoption handlar om befintliga barn som behöver ett hem med kärleksfulla föräldrar. Man ska vara en god människa och hjälpa sin nästa. Man ska tänka på de svältande barnen i Afrika och skänka en slant till Unicef men samtidigt verkar man dra en osynlig gräns mellan här och där? Jag förstår tanken med att man först och främst ska bistå med hjälp på plats men de barn som redan finns och väntar på att deras liv ska kickstartas?

Varför är det så mycket viktigare att driva vidare sina egna gener framför att driva vidare allt annat man har att ge?

Inga kommentarer: