tisdag, september 08, 2009

Äntligen börjat


Jag har äntligen fått tag i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Den har visserligen varit ute ett tag men ödet har motarbetat mig gång på gång. Först hade en inte kommit in i bokaffären, sedan sålde den slut. På biblioteket var det 37 personer före i snabblånskön och när det äntligen var min tur så tog jag fel på datum.

Med allt det bakom sig skulle man ju önska sig att boken skulle knocka en totalt. Tyvärr har en hel del recensioner och omdömen gjort mig lite tveksam. Dels har det varit personliga påhopp angående Heberleins mammaroll och dels har det varit diskussioner att den är alldeles för egocentrisk och luddig.
Än så länge har jag bara läst några dussin sidor men mina tankar om boken är redan motsatsen till vad jag hört (mest). Den känns rätt. Rätt på och prickar punkten.
Hur det är att vara psykiskt sjuk men ändå försöka hålla ihop livet och familjen. Hur man trots sin sjukdom försöker agera osjälviskt och se till att ens beteende och gärningar inte skadar någon annan.
I synnerhet är det en bit om hur Heberlein planerar sitt självmord som fastnat - hon vill inte mer men hon vill inte traumatisera någon, familj eller okänd människa, genom att efterlämna en kropp för någon om att ta hand om. Många verkar tycka att självmord är en oerhört egoistisk gärning från början till slut men hon lyckas skildra andra sidan där man snarare tänker tankar på att befria världen från sig själv.

Även om jag inte själv är suicidal känns det skönt, nästan hemtrevligt, att läsa Heberleins ord. Jag har läst böcker av andra med bipolär sjukdom, exempelvis Adams bok, men har haft svårt att hitta bitar jag kan identifiera mig med. Kanske för att de ofta haft medförfattare eller t.o.m spökförfattare som har hjälpt till att filtrera en svart oigenomtränglig massa till att bli något sensationellt men tungt. Kanske även för att bipolaritet påverkar alla så olika.

Jag har 150 sidor kvar av boken att plöja ikväll. Förhoppningsvis håller de samma höga standard.

3 kommentarer:

mizzlyckad sa...

Vad tycker du om boken nu, om den är klar?
Jag tyckte den var så där bra men någonstans kraschade den och kändes irriterande, nu har det gått ett tag sedan jag läste den och några böcker där i mellan så den bleknade bort och känns mer bara "ok". Trist på nått vis.

schmut sa...

Jag gillade den mer än vad jag hade förväntat. Kanske för att hon lyckade sätta ord på de tankar och känslor jag själv har.
Visserligen känns själva slutet något Hollywood och då i synnerhet med vad som hände precis dagarna efter boken släppts, men på det stora är den den bästa boken jag läst om psykisk sjukdom iochmed att den visade att man ändå kan ha en fult fungerande fasad och att alla inte följer samma mall.

mizzlyckad sa...

Det gillade jag med, att det kom fram de dubbla som att vara på väg att ta livet av sig samtidigt som hon visar något annat.
Kanske var det synen på andra, hemlösa, att hennes sjukdom är svårare än en hemlös situation och dennes sjukdom (för de finns väl det med) som att de inte skulle kunna ha samma sjukdom som henne och dessutom inget hem). Trots sin sjukdom är hon för mig lyckad, kanske inte lyckligare, fast jag nog tror det kan vara så med ibland. Eller bara att psykvården är så bra när jag själv ha en totalt annan uppfattning. Åhh jag måste nog skriva om det sen och inte ta upp din blogg med alla tankar.