torsdag, september 03, 2009

har du inget, så har du inget att förlora?

Först trodde jag att jag läst fel och sedan satt jag en stund och funderade över om jag missuppfattat innebörden av vad jag precis läst. Inklämd mellan info om nya dataspel och bilder på hockeykillar stod denna rubrik ut som ett skri bland skratt
Tyvärr blir det inte bättre när man läser artikeln och inser att snåla in på resurserna till hemlösa inte ses som en besparing utan som en gardering inför framtiden då man redan haft fler hemlösa än man trodde sig ha. Fler med problem betyder alltså inte att man lägger mer pengar i kassan utan att man stänger kassan och tittar på andra hållet.

Jag är inte så naiv att jag tror att pengar växer på träd eller kan trollas fram ur en hatt, men pengar finns ju trots allt alltid. Det handlar bara om att de är öronmärkta och vikta åt andra ändamål.
Borde man då inte istället för att börja dra ner på utgifterna kring hemlösheten i Stockholm istället prioritera det ärende framför andra som är av mer kosmetisk natur? Om man inte tror på soldaritet, vilket många tyvärr inte verkar göra när det påverkar deras egen plånbok, så borde man ju kunna se det reella i alla de problem som hemlöshet drar med sig. Sjukdomar, kriminalitet, störningsmoment etc kostar pengar och i slutändan borde det bli mer pengar än vad man får hosta upp idag för att lösa hemlösheten.

Varför handlar politik så sällan om att förebygga och istället om att skjuta problemen framför sig?

1 kommentar:

Rolf Nilsson sa...

Hemlöshet är en diagnos på en vidrig människosyn, inte på individer.
I över 100 år har vi tillåtit en Socialtjänst, kyrkor, föreningar, frivilligorganisationer och dessutom olika aktiebolag bygga upp hela sin grund och sedan växa på att hjälpa hemlösa. Men då hjälpen inte bygger på att hjälpa till med vad en hemlös människas primära behov består av, blir konsekvensen av detta bara att en massa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på hemlösa människors bekostnad skapas. För att dessa "hjälpande" system ska kunna expandera behövs självklart ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa i Sverige påvisar. Detta trots olika försök att dölja detta genom att hela tiden omdefiniera vad hemlöshet egentligen betyder.

Denna mycket uppenbara ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året.
Det är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet, ett tryggt hem?

Eller kanske är det just därför kostnaden är så hög?

Ännu mer häpnadsväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel. Den vinklingen som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värd för alla ”hjälparna” att människor och organisationer som jobbar med att hjälpa hemlösa fördelar 600 000 mellan sig för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!

Är det då inte dags för ett nytt och mänskligt agerande i denna fråga?

Då menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda i sitt jobb än de redan gör idag. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges en ärlig chans till möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.

Vi kanske till och med skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden “testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna “test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den “hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga vinstdrivande ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle som fortsätter smittas av en “Reinfeldtdeffekt” fortsätter sprida den smittan i vårt land som i folkmun kallas hemlöshet.

I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!

Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa