måndag, september 07, 2009

pappa

Bloggvärldsbloggen har temat Pappa den här veckan och min första tanke var att Nej, det vill jag inte skriva om. Sedan pappa dog känns det som om mina minnen av honom är alltför privata då jag vet att det aldrig kommer tillkomma några. Dessutom får mina ord stå obestridbara och kan komma att färga andras syn på vem han var just eftersom han inte längre finns och kan ge sin egen nyans.

Men, min pappa var min förälder. Det där låter konstigt för en del men för andra maskrosbarn så ringer det en liten klocka - han var den som var där för mig. Kanske inte alltid och definitivt inte när jag behövde det som mest, men det goda väger definitvt mer än det som inte finns. Närvaro väger mer än frånvaro.

Min pappa skulle nog av många beskrivas som en karlakarl. En socialt begåvad stark man som tog för sig. Bra med händerna och exceptionell på administration.Motorcyklar, modellplan och moderat to the core. Rejält humör och rejält med humor. Själv minns jag honom som en ganska mjuk man med en hård yta av stolthet som höll ihop allt för att han inte skulle glida isär. Ett av mina första minnen är att han sov i min säng för att skydda mig från min mammas slag och ett annat är när han lärde mig vilka stjärnor som ingick i vilka konstellationer. Ritade små teckningar för att få mig att förstå varför veckodagarna hette som dom gjorde och hjälpte mig att knyta färdigt Knut Knutssons knut. Gjorde världens godaste Gröna Kalsonger (calzone verdi) och bredde tjocka mackor på hemmagjord slarvfranska när cirkusen hemma blev alltför tung att klara av. Mamma kunde göra vad hon ville, men pappas ostmackor och nynnade till Dolly Parton fanns alltid där.

Ibland blev hans yta allt tjockare för att hålla honom samman i kanterna och då gick vi andra isär. Min mamma ville begå självmord och han utmanade henne genom att be oss alla titta. Kallade henne Kajsa Anka och försökte få oss att skratta medans vi mest kände panik. Om och om igen, det blev nästan en familjetradition. Grät man så var det krokodiltårar vilket fick oss att stänga inne alla känslor och hålla tyst om vad som än hände. Det är bara ju veklingar som klagar.

Långt senare insåg jag hur långt han drog det för egen räkning. Hur mycket han offrade av sig själv och gömde undan för vår skull. Kanske inte bara för vår skull utan även för hans egen. För att kunna hålla fast vid sin stolthet och känna sig som en man.
Han tog emot slag, hot och trakasserier från min mamma. Rödvinsglas ven och flaskorna krossades mot den vitkalkade väggen tills den var mer gammelrosa än vit.
Senare kom han vid (svagare) tillfällen säga att han förundrades att han "överlevde den kvinnan". Många trodde han vara dramatisk men ytterst få förstod hur nära det hade kommit. Kanske just för att han var man och det var nog skälet till varför han lade locket på. Vilken riktig man blir slagen av sin kvinna? Vilken man är rädd för sin kvinna? Vilken man kan fly sin kvinna och få hjälp hos en mansjour?

Vad min pappa har gett mig är ryggrad, stolthet och en förbannat bra uthärdningsförmåga. Det och en lust att vända mig mot stjärnhimlen när jag blir ledsen.

4 kommentarer:

mymlan sa...

Tack Lisa! Förstår att det kostade på att skriva.

Sandra Gustafsson sa...

Jaa Lisa, tack. Stor varm kram.

Ida sa...

Väldigt vackert skrivet.

Anna sa...

Du får med så mycket i din korta text - jag som aldrig ens funderat på din pappa får plötsligt mycket att tänka på. Väldigt fint.