lördag, oktober 03, 2009

Dimman


Idag är det två år sedan pappa dog. Det är kanske inte sunt att hålla reda på datum och tidpunkt, men iochmed någons död så händer det ju så mycket mer än att en person försvinner. Allt förändras, men ändå inget. För stunden försätts allt i uppehållstillstånd, livet går på sparlåga och man inser det definitiva i avslutet.
Sedan smyger allt på. Livet kommer tillbaka. Trots att man tror att den brinnande känslan i bröstet aldrig ska försvinna ersätts den av halsbränna, tristess och morgontrötthet. Gråten i halsen blir till förkylningar och snoriga barn fortsätter att vara snoriga barn för det är deras naturliga tillstånd.

Jag läste min (pappers)dagbok för ett tag sedan och insåg hur otroligt länge jag gick i en stum värld där jag grät mig till sömns och pratade med stjärnorna. Utåt sett tror jag att jag fungerade relativt normalt men inom mig var allt grumligt. Minns inte mycket från den perioden alls. Hade jag inte fotograferat och skrivit i min dagbok hade jag inte haft några ledtrådar alls.
Fotot ovan är en editerad version av ett foto jag tog dagen efter att jag varit på bisättningen och tagit farväl. Jag sov över i mitt barndomshem i Sövde. Hade mardrömmar och mådde inte alls okej.
När jag vaknade tidigt, så väntade den här dimman utanför fönstret. Mjuk som bomull smekte den in fåren på ängen. Enstaka Bäh! och kall frisk luft...och helt plötsligt kändes allt okej. Jag kunde inte se något men ändå allt. Som om vi haft ett riktigt farväl och jag inte hade något att vara rädd för. Jag var inte ensam.

Istället för att sörja och således fokusera så mycket på dödsdagen så har jag istället använt den 3 oktober till att ta hand om familjen-dag. Extra alles och extra omtanke. Till och med blommorna fick extra näring...

Inga kommentarer: