tisdag, oktober 27, 2009

Vems är sorgen?

Flertalet tidningar djupdyker just nu i tankar kring döden, sorgen och sorgearbetet. Det är tunga dagar och att detta infaller precis innan Alla helgons dag är ingen slump. Att vi tänker på döden nu är kryssat i almenackan. Köp gravlykta, var sedesam, sörj.
I år verkar medias fokus ligga på nätet - hur vi sörjer, var vi sörjer och vem som sörjer. Kan ses som triviala tankar men de uppfyller ändå en funktion och än viktigare, bör fungera som en ringklocka - Vad vill jag?

När du inte längre finns, hur vill du att din nätnärvaro hanteras? Ska du inte finnas eller ska folk få fylla på? Är det okej att det bildas grupper om dig på Facebook? Var går gränsen mellan den person och andras sorg?

Vad som fick mig att tänka till var en kommentar i en artikel kring generationers olika sorghantering.
"Amandas föräldrar och andra vuxna runt omkring tycker att det är viktigt att ungdomarna får sörja på sitt sätt. Åse Johansson är rörd över ungdomarnas egna initiativ.
– Det är ju inte bara nätet. På söndagen efter att det hade hänt, ordnade Sabina en minnesstund på idrottsplatsen.
– Vi skrev ”vila i frid” med lakan och gjorde ett hjärta av ljus. Det kom flera hundra, säger dottern.
– Jag tror inte att vi vuxna hade gjort en sådan grej. Vi har för mycket ... respekt, säger mamman. "
från Sydsvenskan
Vad är respekt och för vem? Handlar det om att man bör bete sig inom givna ramar i respekt för samhället eller för de närhöriga? Är inte den dödas identitet och de sörjandes identitet en viktig del i vad som sker och hur?
Bör man inte respektera de sörjandes rätt att sörja på sitt vis?
Det senare slår an en sträng hos mig eftersom jag själv förnekades tillträde till vetskap såväl som sorg (för ett tag sedan). Jag fick inte veta att en familjemedlem dött och jag fick inte närvara vid begravningen. Det kan givetvis ses som tveksamt när det gäller respekt för den avlidna men även för sorgen i sig. Får de sörjande bestämma över vem som tillåts sörja? Bestämma vem som får vetskap om ett dödsbud? Är det en tävling i sorg? Den som är närmast får sörja mest, högst och våldsammast? Hyra in gråterskor för att vinna extra mark?
"Frågan är hur dessa kommentarer tas emot av de allra närmaste.
– Som anhörig kan man bli glad över att så många visar uppskattning. Men det kan också finnas en risk att de anhöriga inte får ha sin sorg ifred, att andra människor går in och tar över sorgen, säger hon.."
angående sörjande på nätet, Sydsvenskan
Jag förstår inte tanken om ägande. Även om man har sin egen sorg så kan man ju inte äga (ensamrätten till) sorgen efter någon. Du vet ju aldrig vad någon betytt för någon annan, vilka band som knutits. Det är ju inte heller sällan som folk haft olika känslor och band till varandra.
Sorg handlar ju dessutom inte bara om att någon fallit bort utan även om en påminnelse om vår egen dödlighet. Att det finns inga löften om en morgondag. Posten må komma imorgon men du kan inte vara säker på att du är där för att läsa den.

Inga kommentarer: