Länkkärlek

Eftersom jag just nu är inne i ett ganska stillsamt läge utan alltför många vokabulära utbrott känns det vettigt att ge era några länkar att lägga bland favoriter:
12 kvinnor

Google ser dig

Någon hittade hit genom att söka på
"varför är inflation en sjukdom ?".

Först kunde jag inte låta bli att undra om sökaren någonsin hittade de bokstäver h*n saknade, men ju mer jag tänker på frasen, desto bättre sitter den.

Tyvärr så ger min blogg inte svar på någon av frågorna.

sol inne, inte sol ute

Dagen började med att Iggy inte ville gå till dagis. Tydligen är det mycket bråk och stök. Trots sitt namn kände hon sig inte manad för ett vilt liv och vi satt istället vid fönstret och tittade på solen som sken på våra tomater.
Två timmar senare kände hon sig mer manad och jag följde henne till dagis bara för att inse att solen nu gått i moln.
Borde det inte varit tvärtom? Hade mitt liv varit en film hade väderomslaget varit ett tydligt tecken på att jag gjorde fel. Tur då att jag är alldeles för svennig för att någonsin vara huvudperson i en film.

körkortslös fattiglapp

Jag får konstant oönskad reklam i mobilen. Senast var det om att provköra nya Jaguar XKR hos en lokal bilhandlare.
Prata om att jag hamnat i fel adressat-lista! Det är nästan så att jag tycker synd om den som köpt reklamtjänsten.

Mobilblogg

Hör maken berätta om en tråd där man diskuterar svenska språkets förfall. Kanske inte så mycket språkets förfall som svenskarnas lättja vilket resulterar i jidder och chocolatte. Man tar Wiklunds blogg som exempel på hur illa det är och jag kan inte låta bli att tänka hur mycket skönare världen skulle vara om alla lät orden flöda och inte lät sig hindras av vad andra må tänka om språket.
Allt har sin plats och ibland är det väl viktigare att det kommuniceras än att orden har rätt mantel?

Mobilblogg

Har helt tappat bloggandet. I lost the blog and found the key. Eller, 'Internet är så förbannat repetativt!'. Eftersom jag är en människa som kör varv på varv och är både kung och drottning av att säga samma sak gång på gång, så behöver jag inte se andra göra det. Någon måtta får det vara. Ingen mer grädde på moset!

Men, iochmed att jag är kvinnan med 13 tomatplantor bör man väl inte missta mig för någon som håller sig till planerna och har koll på läget.

/Hon som bara satte 9 frön

video killed the radio star

Fast så var det inte riktigt. Radion är på, tvn är av och allt på datorn visar minimal internetnärvaro. Det klassiska - Om ni inte vet att jag är här kan ni inte klaga på att jag inte svarar.

Jag tror det var Facebook som slog bort min internet-lust. Helt plötsligt blev
allt en statusrad på Facebook. Alla skulle jagas ner och få reda på sitt Secret Ninja-namn samt starta ett virituellt akvarium. Föredetta grannars flickvänner och vänners arbetskamrater, alla skulle läggas till på vännerlistan och att inte lägga till någon var värre än att bitchslappa på öppna gatan. Taggade foton, låtsas att man har koll på vad som händer i allas liv och ständigt leta reda på andra man kan tänkas känna.
All internet-etikett försvann och fy fasen vad allt blev trist, jobbigt och gnetigt.

Det blir rundgång. På Konsum får man höra att någon läst ens blogg via sin systers Facebook och via radion får man veta vad bloggosfären tycker om kinamat.

Jag vet helt enkelt inte om jag är för gammal eller för trött. Vad jag vet är att jag inte gillar att ständigt vara läsbar, synbar och nåbar. Sedan när gjorde vi om våra liv till dokusåpor? Kan inte låta bli att tycka att det är lite komiskt hur folk tittar snett på Linda Rosing och hennes strålkastarkärlek medan vi alla fläker ut oss online.
Vi är alla Linda Rosing och hon kan iallafall säga att hon är orginalet!

"spela med men ta mig inte på allvar"

Något rimmar illa med Anna Odells förklaringar kring hennes konstprojekt. Enligt henne handlar det om att visa på fel i vården, visa hur det faktiskt kan gå till och hur utsatt man som psykiskt sjuk människa är.
Samtidigt verkar hon ta illa vid sig då hon (miss)tas för psykiskt sjuk och självmordsbenägen?

"Hon talar om den tvångsvården som det totala frihetsberövandet. Värre än fängelse eftersom man riskerar bältesläggning och tvångsmedicinering.

– De kan förbjuda allt. På morgonen efter min spelade psykos gick jag runt på avdelningen och bad att få låna en penna. Alla sa nej. Jag hade inte försökt skada mig själv, jag hade inte ens något vak på morgonen. Det handlar bara om ett maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter."

Förstod hon inte att det var någons arbetsplats hon var på där är en penna inte bara något som kan göra telefonklotter utan även som kan användas som vapen inte bara mot egna personen utan även mot andra?
Det handlar inte om godtycklighet utan att skydda patienten från sig själv. Det var inte bara hennes säkerhet utan andra intagnas såväl som personalens.

Någon som hotar med självmord tas för självmordsbenägen och som sådan är denna inte att lita på. Om döden är målet går alla vägar dit och en lögn i stil med "Jag mår bättre nu" ses inte nödvändigtvis som en lögn utan ett medel att komma närmare målet.

Vad Anna Odell verkar ha visat är snarare att hon inte kommit tillrätta med sig själv och att hon har en historia inom psykvården. En undanflykt och bortförklaring som konstverk.

Vård av sjukt...

...kaos?

Come on and love me

Igår inte bara snubblade jag inte bara över en bok jag bestämt aldrig tänkt läsa utan jag kom även att köpa den.

När jag tittade på den insåg jag att det kanske var dags trots allt. Kanske har jag kommit så långt och fått sådan distans att jag kan läsa den utan att bli förbannad, ledsen eller bitter.
Det är trots allt fällorna. Man ser sig själv som ett offer och hur man än vrider och vänder så tar känslorna överhanden och styr ens liv. Istället vill jag kunna plombera, sätta stämpel It's done och gå vidare.
I mångt och mycket tycker jag mig ha gjort det. Jag grunnar inte särskilt mycket över det utan det är en tämligen naturlig del av mitt liv. Jag må visserligen analysera allt jag känner och gör något mer än gemene man, men iochmed att det ligger en sjukdom i grunden känns det bättre att förebygga än att vara efterklok.

Däremot tickar ju klockan och en dag kommer kvinnan trilla av pinn. Då måste jag inte bara vara tillräckligt stark för att inte trilla tillbaka i gamla tankar utan även tillräckligt stark för att kunna sörja det som inte längre finns. Det kommer ju trots allt att finnas en sorg och det är nog det som förvånar flest - kan man verkligen sörja någon som gjort allt för att fördärva, försura och förgöra ens liv?

Vad som har varit min beef med boken och författaren är just offerstämpeln. Överlevare, alkis-barn, stackars liten.
Samtidigt som jag inte bara tror utan även vet att få kan förstå hur illa det kan vara, så är det bara en vardag. Det är ingen tävling i vem som haft hårdast liv utan det är en verklighet bland alla andra. Det är vår verklighet, den är allt vi minns och kan.
Personligen kan jag erkänna att jag kunde aldrig förstå den ilska och sorg många barn kände över att deras föräldrar skildes, men det visar ju också på hur olika våra världar var och är. Allt ger spår och för den som fått huden förhårdad med åren kan det vara svårt att förstå hur ont ett getingstick kan göra. Det betyder dock inte att getingsticket gör mindre ont.

Nu återstår bara att se om mina tankar kring boken Kärleksbarnet, och dess författare varit fördomar. Jag måste erkänna att jag hoppas att så var fallet.

mobilpost från solariet

För första gången på år och dag är jag annat än likblek. Fisbrun i en toffee-nyans pga idogt odlingslottande.
Fisbrun lagom till att det blir kallt regnoväder och således kommer folk tro att jag är en solarietjej.

Oh no, min image är förstörd!

dagens wtf

Jag hade tänkt posta en bild från gårdagens tivoli men mitt i allt fick jag syn på den här reklamen på Last.fm och kunde inte låta bli.

Vad är tanken? Att folk är så desperata efter bilder på snyggt folk att de inte ens läser texten innan de klickar vidare?

1 maj