De senaste dagarna har det valsat runt en nyhet kring ett boende i Lund. Tunisborg på Kävlingevägen i Lund. Nyheten i sig är inte något nytt, ett förfallet hus är mer förfallet än vad man trott, men kanske har Ockupationsfestivalen gjort att boendesituationen i Lund blivit mer intressant.
De flesta medier har valt att fokusera på att huset är förfallet och att hyresvärden borde hindras från att hyra ut. Andra har förfasat sig över att det är socialbidrag som har gått till att betala hyran av ett hus som ingen vill gå nära. Man talar om akutboende, stadsmissionen och i värsta fall s.k ungkarlshotell.
Vad de flesta medier missat men som
Sydsvenskan tog upp är att några av de boende känner sig hemma. Det må vara förfallet, utan el och värme, men det är deras hem.
Iochmed att det rör sig om personer som kommit utanför den vanliga bostadsmarknaden borde man kanske stanna upp och tänka efter:
Boende som ingen annan vill ha och som har svårt att komma till ro någonstans bor på den här platsen. Någon verkar t.o.m trivas! Varför? Är detta något vi kan arbeta med? Varför anser de att detta är deras hem?
Istället vill man stänga ner, bomma igen och hänvisa till Stadsmissionen som om allt saken egentligen handlar om är ett tak över huvudet och en renbäddad säng. Som om det är vad som utgör ett hem.
Vi ser det hända gång på gång. Folk som kan anses utslagna tar över övergivna hus eller bygger eget.
Koloniområden blir
små samhällen för hemlösa. I slutändan blir de bortkörda med hänvisning till att
Såhär kan ingen bo. För att ingen ska verka hjärtlös så hänvisar man till Stadsmissionen, härbärgen eller Socialen.
Socialdirektören i Lund har uttryckt sig vettigt i frågan och betonar vad det är vi missar - att det handlar om ett hem.
"Enligt Inga-Lill Sjunesson, socialdirektör i Lund, kan även ett odrägligt boende vara bättre än hemlöshet".
– Vi har lagar om att hjälpa människor, men på deras villkor. Det ska verkligen mycket till innan tvångslagstiftningen kopplas in, säger hon. "
För många tar det lång tid innan de kan slå sig till ro och känna sig hemma. Innan de hittar en plats de kan leva på sitt vis.Där de vågar sätta ner sina saker och somna gott utan oro i kroppen. Om de gör det på en plats som vi inte anser är god nog åt en människa, borde vi då inte arbeta för att göra platsen ifråga bättre istället för att flytta på människan? Bör vi inte respektera individens val? Vad de anser utgör ett hem?
Är det inte viktigare att ha någonstans man känner sig hemma och trygg, än att ha ett fint vitmålat tak över huvudet?
Gör vi verkligen något för de hemlösa när vi kör bort dem från vad vi anser vara dåliga miljöer eller gör vi det för vår eget samvetes skull?
Promenerat, läst och planterat. Pocketböcker, myntasticklingar och loppmarknader. Inköp av hästar, chiliplantor och nya vänner.
Kanske är det den ultimata komplimangen och ett bevis på att ens blogg verkligen tar upp hela spektrat?
Dessutom bör tilläggas att jag är inte bara allmänt bitter utan även vithårig numer. Inte pga för mycket bekymmer, även om det finns sådana också, utan som resultat av en lasering gone wild. Insidan av kolonistugan var nog inte lika vit som min nacke.
