fredag, april 16, 2010

Ludna kompanjoner

Det har varit så förbannat tyst och tomt den senaste tiden. Sedan våra pensionärer fick åka till himlen så har dynamiken här hemma ändrats och jag har inte riktigt anpassat mig. Det är ingen som kräver absolut tillgång till mitt knä och min uppmärksamhet, och det är ingen som följer efter mig i lägenheten och skriker ut katt-förolämpningar. Alla vanor har brutits upp och smulats sönder.
Det är annorlunda.

Jag har alltid haft djur. Så länge jag har kunnat minnas har jag haft ludna kompanjoner som agerat som en mix mellan bästa vän och snuttefilt. Iochmed att jag inte haft någon släkt att hänga i julgranen, har jag firat alla högtider med mina katter. De har fått ta sådan stor plats att de så gott som blivit min familj. Mitt liv har kanske inte kretsat kring dem men de har varit en klar mittpunkt.

Nu är jag knappast ensam. Jag har en människofamilj bestående av man och barn samt en djurfamilj bestående av oerhört väluppfostrad katt och en social hund.
Men, det är just det här med allt som var. De där katterna har jag haft hela mitt vuxna liv och med dem försvann så gott som alla band till den jag var innan jag blev en Nilsson. Det hela blev så definitivt. Det blir till att bygga en vardag med nya vanor (Hur ska jag kunna skriva på Schmut utan en katt i knät? En katt som tvingar mig att sitta ner, läsa nyheterna och ta en lugn bloggpaus?) och det gör man inte över en dag.

1 kommentar:

anso sa...

tack för din kommentar. jag vet inte riktigt vad det är som händer just nu. jag misstänker att det är medicinen som knullar med min hjärna. ska testa att inte ta den i en vecka och se om det blir bättre. lite trist eftersom den fungerade så sjukt bra precis i början.