fredag, oktober 08, 2010

Grubblat färdigt

Igår firades ännu en bröllopsdag och tyvärr så infaller den så fel. Pappa trillade pinn några dagar innan vår första (och sin egen) bröllopsdag. Mormor, morfar och en vän lyckades även bomma in tiden före den stora dagen. Det blir en tid av beklaga sig, sucka och sedan försöka fira i dagarna tvenne.

Däremot slog det mig igår att jag för första gången på länge känner mig ganska trygg i mig själv. Vad som kommer följa härefter kan av några ses som oerhört provokativt, men jag måste erkänna att jag tror lite att mina morföräldrars himlafärd gjorde det lättare för mig att komma tillrätta med min bakgrund och uppväxt.
I alla år har jag haft hopp om att Nu, nu sker det! Nu får jag äntligen en familj!
Det kanske skulle komma en ursäkt för att det alltid tittats åt andra hållet, alla blåmärken och ärr som inte setts, allt beteende som sopats under mattan. Att det kanske skulle komma en dag då de erkände att de borde ha ingripit och att de faktiskt trots allt tyckte om mig som person. Inte bara för att de borde pga ett blodsband.
Jag borde för länge sedan ha insett att det aldrig skulle komma men man säger ju att hoppet är det som dör sist...

Pappa och jag slöt fred innan hans himlafärd. Mitt i mellan demens-dimmorna kunde vi prata och reda ut vad som hänt. Jag förstod hans rädsla och hur ihopskrynklad hans stolthet hade varit. Som vuxen kunde jag se det ur hans perspektiv och även om jag tvivlar att jag hade handlat likadant som han gjorde, så förstod jag det ur hans perspektiv.

Att min mor aldrig kommer att be om ursäkt eller ens erkänna att något kan ha varit hennes fel, det har jag alltid utgått ifrån. Det har varit den enda sanningen. Inte vad som hänt, utan att hon kommer aldrig erkänna svaghet. Däremot hade jag hopp om mina morföräldrar. Kanske hade jag t.o.m högre tankar om dem. De hade ju inget ont i sig. Jag såg vilken räddning de var för min bror. Jag såg hur de älskade sina andra barnbarn. Jag trodde att tid skulle fungera som avstånd och avstamp för dem att börja om. Sluta fred, tala ut och börja om. Det kom tyvärr aldrig. Det var visserligen vit flagg, kakor och kaffe, men vad som hände nämndes aldrig och om jag försökte inleda en diskussion, dog den ut.

Nu har det gått ett år och under det året har jag omedvetet kommit till ett avslut. Insett att det där inte bara hände men att ingen kommer ta ansvar. All rädsla jag bar på, all ångest och all smärta, det gav ju eko i mitt beteende under alla år. Men, under detta året har jag tänkt allt mindre på det. Eftersom hoppet om en stor härlig familjeförening inte finns lägre, så har jag nog också slutat grubbla över allt. Slutat fundera på vad som egentligen är fel med mig eftersom jag blev bortstött.
Någon behövde alltså dö för att hennes synders skull. För att sopa min bana ren.

Nu tror jag inte på Gud så det må låta konstigt att jag pratar om himlafärd men eftersom de som omnämns var troende skulle det kännas respektlöst att kalla det något annat.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Har läst en del i din blogg - och förfärats. Jag har sett dig som en självsäker stark ung kvinna, med den perfekta barndomen. Men det är ju så man kanske TROR. Blir så himla ledsen när jag läser dina texter. Begriper inte hur du blivit en sån fin tjej. Du utstrålar självförtroende, och fattar inte hur du kommit så långt. Du är stark, urstark.

Varma kramar
Birgitta (Mischas mormor)

schmut sa...

Tack. Då har jag ju lyckats - i många år var min värsta mardröm att folk skulle kunna se rakt igenom mig och kunna se hur jag levt.
Nu är jag inte lika vettskrämd och kan skilja på vad som hände mig och den jag är.

Anonym sa...

Vet du, det tror jag fortfarande. Att folk ser att jag är en fejk. Det är en otäck känsla.
Birgitta

Sara sa...

Tack! För din fina text och de texter du länkade till. Så mycket känns igen och tanken på att du kommit dit du är känslomässigt ger mig hopp om framtiden för min egen del. Tack!