tisdag, juli 17, 2012

Barfotafamiljen - pepp från någon som inte borde kunna springa

Jag gillar att springa. Min kropp gillar inte att springa men den blir än bittrare på omvärlden och livet över lag om jag inte springer, så jag springer. Ledordet är Hellre än bra eller kanske Ett kasst pass är ändå en runda.

Har man läst ett tag så vet man kanske att jag försöker skjuta upp två steloperationer av ryggen. Förra operationen gjorde nervsmärtorna mycket bättre men i den här åldern verkar jag få fler diskbråck än komplimanger. Lägg till det faktum att jag borde operera båda fötterna pga snedställningar och att jag är en astmatisk reumatiker, så jo, jag springer hellre än bra. Samtidigt borde jag starta en blogg som heter This ain't no träningsblogg men kan jag springa så kan fan alla!

Ett led i att försöka springa bättre och mer skonsamt har varit att trappa ner på alla gummitillbehör som skotillverkarna tycker att vi bör ha i våra skor för att skydda oss från oss själva. Den där kroppen, den bör man lära veta hut och fixa till för den fungerar ju inte som den är.
Det kanske man tycker tills man läst boken de flesta läst vid det här laget, Born to run av Christopher McDougall. Där, mitt i mellan anekdoter om att hur man hittar kärleken till att springa, finns det insprängt historier om hur diverse stora bolag gjort allt för att få oss att tro att våra kroppar inte är gjorda för att arbeta fysiskt. Därför tycker jag att innan man läser en sida av ToppHälsa eller Amelia Träning och Pepp, bör läsa tidigaremämnda bok. Det är egentligen all pepp man behöver för att inse att alla kan. Lägg till ett nummer av amerikanska Runner's World som oftare än inte uppmärksammar folk som varit med om att världen kraschat (i form av cancer, bilolyckor, stroke etc) men som springer ändå.

Tillbaka till ämnet, springa mer skonsamt.
Iochmed att jag har svårt att böja mig ned är knyta skosnören ett riktigt orosmoment. Det ledde till att jag började titta allt mer lustfyllt efter ett par Saucony Hattori. Tyvärr visade de sig inte alls fungera med min snedställning (rejäl hallux valgus på båda) inte fungerar särskilt bra med den modellen då det blir en lös flärp vid stortån samt nageln tar isönder tyget direkt.

Därför föll det på 2:an på listan över önskade skor, Merrell. Blicken var visserligen fäst på ett par Pace Glove men då ett hopp direkt till dem nog skulle vara för stort för min bristande teknik föll det på ett par Merrell Bare Access. Inte lika snygga men gjorda för den som ville börja springa på den minimalistiska stigen.

Perfekta från början. Iallafall för att jogga för att gå i dem kan jag inte. Det känns obehagligt och jag spänner mig. Än så länge är 2 mil joggade med dem och enda problemet är ett återkommande skavsår precis i början på hålfoten på vänster fot. Där sitter en liten otrevlig söm som de med fungerande hålfot och tår som ligger rätt inte skulle känna av, men med mina fötter? Skavsår stort som en 5-krona. En snabb googling visar att problemet kanske inte är så ovanligt som man kan tro då en amerikansk bloggare skriver om det som ett eventuellt problem i sin recension.

Där borde en recension av ett par skor kunna sluta. En söm på "fel" ställe, ska det vara på det viset? Ja antagligen eftersom det är mina fötter som gör att sömmen irriterar.
Dessutom är den andra skon så trevlig mot min fot att Merrell förtjänar all lovpris de kan få. Ett litet resultat av att ha haft långvariga ryggproblem är att jag har nedsatt känsel i högerfoten samt inte har någon kontroll över stortån. Detta gör att jag slår ner med den foten hårdare och mindre nyanserat än med den andra men se där, det har inte blivit det minsta problem med dessa skorna. Skorna är otroligt sköna (i synnerhet för att inte vara ett par madrasserade dunkuddar med ultraextrasuperdupersupport) och de lever upp till clichén Barfotaskor ger lust att springa.

Skorna är så gott som perfekta.
Eller jo, där var jag för snabb: skosnörena var värdelösa. De gick upp konstant så jag tog de billigaste träigaste snörena jag hade och vips, fungerar perfekt och lyser upp vardagen. Visst blir Bare Access även något varma och jag svettas mer i dessa än i andra skor men det kan också bero på att jag kör utan strumpor.

Se där - en sko som passar människan som inte borde springa eller gå utan mest vara mindfull med en yogaboll i väntan på nästa ryggoperation (japp, så sa min senaste sjukgymnast)! All hail Merrell!

6 kommentarer:

tristessa sa...

Undrar om du får hjälp med skoinlägg eller det kanske är helt fel för dig? Men min kropp, fötter, hade inte kunnat utan det.

schmut sa...

->Tristessa: Jag har aldrig (sökt) hjälp för att få skoinlägg men har köpt själv förr. Tyckte att det i längden inte gjorde särskilt mycket utan bara blev mer meckigt.
Tanken med barfotaskor är att man bygger upp musklerna och rör sig mer naturligt jämfört med hur man gör i formade skor där hela kroppen förlitar sig på materialet. Därför tänkte jag testa det.

Dessi sa...

High five! Du tänker så bra! :)

tristessa sa...

Det låter vettigt! Jag trivs bäst barfota men sen fick jag lite problem så det behövdes extra stöd och extra mjukt (för mycket asfalt). Tror säkert du skulle kunna få remiss till ortopedtekniska med rabatt/gratis om du önskar. Hur tyckte du det var meckigt?

felicia sa...

Så bra tips! Jag har varit "joggare" i ca 6-7 veckor nu och är nere i en svacka...men jag gör mina tre rundor i veckan i alla fall, för som du säger är en kass runda bättre än inget. Men ibland tvivlar jag fortfarande på att jag någonsin kommer bli en riktigt lycklig springmänniska.

Suzan sa...

Hallå! Häng med på bloggträff den 27:e okt, vi träffas och käkar på Vespa i Lund, minglar och nätverkar och alla som hänger med får såklart en goodiebag!