fredag, oktober 26, 2012

Allt liv är IRL

Precis lagom till att Mona Masri skriver en krönika om att vi bör diskutera hur vi synkar våra analoga liv med våra digitala liv genom sociala medier  och smartphones utan att egentligen ifrågasätta vad vi gör, ska jag gå på min första bloggträff. Analog tant på en digitalt orkestrerad träff på ett högst analogt ställe. Precis lagom till att jag kastat in handduken och helt förirrat mig in i twitter och instagram, så kom ett tips om att jag borde haka på.
Iochmed att jag har färre bekantskaper (att faktiskt umgås med) lokalt än en pälsänger i en tvättmaskin (bästa jämförelsen någonsin) så kändes det faktiskt som en bra idé. Med det kommer dock den lilla tanken att jag kanske borde blogga också eftersom det inte är en tweetup utan en bloggträff (fixad av I can rest when I'm dead.)

Tillbaka till Masri så måste jag ifrågasätta om en sådan nätetikett inte redan finns vänner och bekanta emellan iochmed att vi alla numera påverkas av vår internetnärvaro? Det är inte längre bara få förunnat att finnas digitalt och således vara sökbara, utan det gäller alla. Vad jag skriver idag som ett rått skämt på twitter kan komma upp vid en anställningsintervju om tre år. Bilden någon tar av mig när jag somnat med huvudet i toalettstolen kommer om den hittar ut på nätet, alltid vara närvarande.
Det vet vi alla. Frågan är därför om det verkligen finns någon som inte sållar vad som kommer fram redan när instagram-appen öppnas?
En följdfråga är också om det egentligen gör något att vi visar hela vår vardag på nätet? Masri kommenterar att hon inte vill låta sitt privatliv bli digital och således tillgängligt för alla, men dagen då man släpper in någon har man redan öppnat sin dörr. Oavsett om människan man bjuder in är författare, journalist eller lastbilschafför som älskar instagram, så har man delat sitt liv genom att släppa in. Skillnaden är bara hur många som kan se det och således också, hur många som verkligen vill se det?
Nu när vi kan se allt hos alla så har det lite förlorat sin spänning och ett stilleben på någons handfat är just bara ett stilleben på någons handfat.

Förresten, även på Blogger måste jag nu som kommentator bevisa att jag finns IRL och inte bara online genom att gissa vad som står på deras väldigt suddiga foton. Det enda det bevisar är att jag har bra glasögon alternativt förbannad tur.
Så fort Blogger tillåter mig att ta bort alternativet, kommer jag att göra det igen.

Inga kommentarer: