söndag, oktober 21, 2012

Vilket ben ska jag stå på?

Efter mycket bråk, många om och men, så har det äntligen figurerats ut att jag är mjölkallergiker. Inte laktosintolerant, inte exxxtra känslig och inte fettosäker, utan mjölkallergiker. Jag hade inte de klassiska symptomen och jag blev definitivt inte smal som en sticka, men ett liv minus mjölkprodukter blev attans mycket skönare, trevligare... och mindre fyllt av utslag och kräk.

Iochmed att jag levt majoriteten av mitt liv som vegetarian med ost och glass som favoritlivsmedel, så blev det ganska förvirrande att lägga om kosten ett tag. Det är ju oftast det man inte kan få som man så gärna vill ha. Visst, vegan har jag också varit och det är nästan det lättaste för då behöver man inte förklara BU eller BÄ för folk som inte förstår skillnaden mellan mjölksocker, mjölkprotein och havremjölk. Samtidigt begränsar det ens utbud än mer. Då det inte finns en enda sate i min närmsta umgängeskrets som är vegetarian är det sociala livet som vegan att vara femte hjulet på alla tillställningar. Det har alltid varit mitt pitfall; att inte ha någon att äta med. Att alltid laga sin egen mat, äta eget och inte kunna diskutera smaksammansättningar, dofter eller något av det underbara som har med mat att göra. Utan den komponenten blir mat lätt endast energi, något man bör fylla på emellanåt. Risken blir till slut alltför stor att jag äter något jag egentligen inte vill för att jag avskyr att min mat distanserar mig från andra. För tyvärr är det så många ser det - jag väljer bort vad de vill ha och vad de vill ge mig. Att neka mat må tyckas en petitess för somliga men mat är egentligen så mycket mer än bara energi.

I ett försök att hålla peppen och inte fastna i något mellanläge där man sitter med medhavd tofu och en plankstek för att hålla god min, så har jag letat mig allt djupare ner i veganträsket. Tyvärr har jag de flesta vettiga kokböckerna men majoriteten är amerikanska och bygger på ett utbud vi inte har här. Inte vara livsmedelsutbudet är så mycket större utan även medieutbudet. Efter att ha hittat VegNews, vilken man endast kan prenumerera på digital som europé, så är det lättare att se en ljus framtid och inspireras av alla idéer, men också bli halvt gråtfärdig när man inser att den enda mjölkfria "mjölk"chokladen som finns lokalt är Pamils barkbitar.

Samtidigt har det kommit förbannat långt i Sverige bara de senaste åren sedan Astrid & apornas intåg på marknaden. Inte längre måste man leta efter pålägg i holistiska new age-butiker och försöka komma vinnande ur striden utan deokristall och drömfångare, utan man kan leva ganska gott.
Ja, så länge man undviker Pamil, Vegegården och alla andra tillverkare som verkar ha missat hur och varför även ett smaksinne bör stimuleras.


3 kommentarer:

Emmisen sa...

Argh försöker skriva nåt smart men det går skitdåligt. Tycker iaf det här var ett av de bästa inläggen jag har läst om allergier/veganism på länge! Jag är allätare men går nästan igång lite på att fixa god mat åt andra "dieter" när jag bjuppar på nåt. De amerikanska webbsidorna är GULD, och jag är så glad för dig att du kan prenumerera på den där tidningen nu. Mat är så viktigt att den är god och lockande, särskilt när man tvingas välja bort livsmedel.

Suzan sa...

Kommer bjuda på lite vegangodis imorgon :)

schmut sa...

@Emmisen: Jag önskar att jag tänkte mindre på detta men vad jag vill äta, vad jag kan äta och vad jag bör äta går inte alltid ihop. Just det sociala med mat är viktigt, iallafall för mig. Det finns ju ett skäl till varför man snackar om familjemåltider, soulfood etc

@Suzan: Gött! Jag ska mumsa!