måndag, februari 04, 2013

Känslokallt

DeepEds inlägg om vansinnet kring en vårdnaden av ett barn igår upprörde, som sig bör.
Vad som förvånade mig när jag läste kommentarerna var hur snabbt vi vuxna glömmer hur utsatt man är som barn. Hur man kände sig. Hur man såg på vuxna. Hur man trodde sig ha en absolut frihet att göra vad man ville vilken faktiskt kom att forma den man blir som vuxen. Frihet ger självständiga barn.

Det förvånade mig hur många som inte förstod vad det innebär att leva med en kontrollerande partner, leva i skräck och psykiskt våld. När det intimaste vi har, ett förhållande med någon vi älskar villkorslöst, vänder till något mörkt och destruktivt så är inget längre svart på vitt.
Samtidigt som det finns en impuls att fly och aldrig titta tillbaka finns tanken att där under mörkret finns fortfarande människan man gav sitt hjärta. Det är trots allt ens största trygghet och ska man vara krass "better the devil you know".

Tyvärr kan det vara så att den tuffaste människan du känner lever under ytan i ett hem nära dig. Av ren självbevarelsedrift vill man inte visa vad som pågår. Man kanske skäms, hoppas på förändring eller om det pågått länge, tror att det är allt man förtjänar. Samtidigt som man sköter sitt jobb exemplariskt och visar upp en tuff yta utåt, så rämnar allt i hemmet.

Vi har alla sett det. Vi må förneka det och se på "de som stannar" som veka varelser, men då handlar det mer om hur vi ser på oss själva. Vad vi hoppas om oss själva. Sanningen är dock att den dynamik som finns i ett kärleksförhållande liknar ingen annan.  En annan sanning vi alla vet är att barn formas av vad de ser och hör. Hur de blir behandlade. Hur andra behandlar deras familj, vänner och trygghet.
Tänk på det en gång till och säg att fotbojorna alla pratar med inte skadar flickan emotionellt. Handlar det hela om barnets rätt till sina föräldrar eller föräldrarnas rätt till sina barn?

Inga kommentarer: