fredag, februari 01, 2013

Storhetsvansinne utan självförtroende


Om jag hade varit något för att ha nyårslöften hade mitt konstanta varit att fixa mitt självförtroende. Gissar att en uppväxt där man inte uppskattades utan snarare ansågs som paria samt separerades från övriga familjen satt sina spår.

Ett år av KBT med fina Lena (numera lärare på Socialhögskolan)  gjorde att jag insåg att jag har ett värde och att jag kan prestera lika bra som andra, men fortfarande finns den där tveksamheten kvar. Dåliga dagar tar den helt över och får mig att dra mig tillbaka i mitt skal. Det kvittar vad jag vet utan spåren är för djupa och går inte att bortses ifrån.

Ovan ser ni ett bra exempel. Jag vet att skisserna är ok och jag hade med all säkerhet tyckt de var bra om någon annan gjort dem. Men när jag tittar på dem ser jag bara fel. I synnerhet den högra har jag fått rädda från papperskorgen flera gånger då jag nästan skäms över den. Igår var jag så arg på mig själv för att den inte blev rätt!
Hur fungerar egentligen det? Å ena sidan har jag inte särskilt bra självförtroende och å andra sidan har jag något storhetsvansinne som får mig att tro att jag skulle kunna prestera vad som helst om jag bara försökte. Ribban jag sätter för mig själv är skyhög samtidigt som jag helst inte ens vill närma mig den.

Jaja, vad vore en bal på slottet om inte något att öva inför?

4 kommentarer:

dekorum sa...

Alltså, som en person FULLSTÄNDIGT befriad från alla konstnärliga talanger kan jag bara uttrycka en stor avundsjuka och beundran! Skitbra och snygga är de där teckningarna.

Anja Wettergren (Wren E. Gade) sa...

Hej! Jag jobbar i ett kreativt yrke dar jag maste prestera pa valdigt hog niva konstant och jag vet att typ 99% av oss som jobbar kreativt pa mitt jobb kanner sa har - vi vet att vi kan prestera men ingenting duger, det kan alltid bli battre. Kanner man inte sa kommer man aldrig att utvecklas dock, detta ar drivkraften!

Vad som gor det enklare att hantera ar feedback. Det ar superlaskigt i borjan men jag har varit tvungen att lara mig att lyssna pa kritik; lara mig av det och anvanda det for att bli battre men ocksa for att fa battre sjalvfortroende - sa lange du lyssnar pa bade det positiva och det negativa fran ratt personer, dvs varken "yes-men" eller bittra losers.

Eh, sa nu blev ju detta en uppsats men ville val egentligen saga att jag kanner igen mig i det du sager och mitt rad (vad galler konsten iaf) ar att uppsoka ett forum for likasinnade. (om du nu inte redan har gjort det) :)

Jossan - Heart Skipped A Beat sa...

Du är både duktig på att skriva och på att teckna! Känner igen det där med att sätta ribban skyhögt och att sedan inte vilja närma sig den.

schmut sa...

Tack för berömmet och Anja samt Jossan, det är kanske så att man själv är sin största kritiker. Dock verkar så många gilla vad de skapat att jag inte riktigt förstår mina motstridiga känslor