lördag, januari 25, 2014

Paus

De sista månaderna har varit kaotiska minst sagt. Familjen har gått från haltande helfart till fullt stopp. Dominoeffekten som sker när en i familjen inte mår bra - alla faller.

De senaste veckorna har tipsen trillat in från alla håll i olika sociala medier såväl som i fysiska vardagen:
Är vi verkligen tillräckligt stränga föräldrar?
Har vi testat varm mjölk? LCHF? Undvikit socker? Färgämnen...?
Kollat våra chakran?

Jag tar gärna emot tips och råd men det betyder inte att jag vill få min intelligens ifrågasatt.
Psykisk ohälsa såsom ångestsjukdomar (eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADD, aspergers etc) är inte en orsak av slappt föräldraskap eller trots från barnet ifråga. Det förvånar mig att vuxna som själva säger sig ha upplevt depression såväl som ångest inte inser att detta även kan drabba barn precis lika hårt. En panikånges-tattack för ett barn måste vara så mycket värre än för en vuxen då vi ofta har vetskap om att det är en känsla, kommer gå över och inte är ett fysiskt hot. Ett barn förstår inte inte begreppet på samma sätt. Säger kroppen att nu är det farligt, livsfarligt, så är det svårt att förklara bort.

Ändå kommer folk med välmenande råd om att alla barn trotsar, det är bara att sätta hårt mot hårt och "bära iväg barnet till skolan".. Visst, om jag inte brydde mig om barnets välmående så skulle jag kunna ignorera hens känslor och köra över hen totalt. Är det inte bättre att fokusera på problemen nu och försöka reda ut dem än att skjuta upp dem till en annan dag (läs tonåren) genom att tvinga barnet att gömma dem?


4 kommentarer:

Fifi sa...

Jo, är helt med dig om att barns ångest måste tas på allvar! Trots är ju en helt annan sak liksom... Usch, hoppas ni kan få hjälp och hittar nåt som funkar!

Marie sa...

Hej! Jag har aldrig läst din blogg förut och har ingen koll på hur gammal Iggy är, men hon går antingen i förskolan eller i skolan?("bära iväg barnet till skolan")

Jag är lärare. När jag för många år sedan utbildade mig fick jag noga inpräntat i mig att barn har funnits långt mycket längre än skolan (vilket vi alla vet, men behöver påminnas om) och att skolan historiskt sett inte är en naturlig plats för barn. Barn har vuxit upp omgivna av främst familjen och fått lära sig vad de behöver veta av sina närmaste. Skolan behöver inte alls vara skadlig för det, men det är bra att komma ihåg att om några barn inte trivs eller till och med mår dåligt där så är det troligen inte för att det är fel på barnen. Alla är individer, barn också! Du gör helt rätt som tar ditt barn på allvar. "Tuffa till sig" kan hon göra som äldre, när hon själv kan bestämma sig för att hon är redo för det. Nu är hon ett barn.

Marie sa...

Läste detta idag: http://www.myperfectbaby.se/2011/03/mias-skaringes-kronika/

schmut sa...

@Fifi:Tack. Förhoppningsvis är vi på rätt väg då vi redan börjat traska i BUPs labyrinter.

@Marie: Tack för tipset och då i synnerhet länken. Hade helt missat den.